Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkan under Erik XIV. Översikt över nyare forskningar och försök till en omvärdering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
Hjalmar Holmquist.
Med det ovan sagda är icke menat att den nya
uppbyggeisen i Sverige skulle vara katolicerande i meningen av
papistisk. Ej minst Laurentius Gothus nyssnämnda psalmer bottna
i en evangelisk gudsuppfattning, även om bredvid den oförskyllda
nåden vikten av att göra Guds ord påfallande starkt betonas.
Allt underevangeliskt i det från medeltiden lånade bönematerialet
borttogs, så långt man förstod det. I verkligheten hade man i
den förreformatoriska fromheten återupptäckt åtskilligt
evangeliskt, som den första relormationstiden förbisett men vars
bortstötande hade varit en förlust för det inre livet. Denna
vändning i teologi och fromhetsliv under främst Laurentius Gothus
ledning räddade andliga värden från katolsk mark, vilka eljes
förspillts i det ofta oresonliga hatet mot allt, som smakade av
»papism». Men denna vändning innebar också i sina
konsekvenser ett ödesdigert ingrepp i den ursprungliga svenska
reformationskyrkans utveckling. Närmast medverkade den till
den oklarhet i hennes ställning, när hon snart drogs in i den
slutliga brottningen mellan reformation, reformism och
motrefor-mation, som väsentligen bidrog till den s. k. liturgiska stridens
svårartade förlopp. Men vändningen betydde mer. I följe med
evangeliskt användbara motiv från medeltiden kunde det
specifikt katolska andelivet liksom med två griparmar omfatta även
luthersk kristendom och krama ur den åtskilligt av dess bästa
livssaft. Dessa den katolska tångens griparmar voro Anshelms
försoningsjuridik och Bernhards Kristus-mystik. Följderna härav
får även den svenska kyrkan allt fort vidkännas.
Mårten Helsing synes ha haft på känn att hans
användande av förreformatoriskt material kunde väcka kritik. Han
ansåg sig tydligen behöva framhålla överensstämmelsen mellan
de gamla kyrkolärarna och svenska kyrkans lara. För att ge
detta bättre relief betonade han bådaderas motsättning mot nutida
»främmande skijnaktig lärdom», d. v. s. kalvinismen, vilken han
ju haft tillfälle att studera i dess huvudländer.
Jämförelsen var icke opåkallad. Jämsides med dragningen
till förreformatoriskt andeliv gick i Sverige påverkan från
kalvinismen. Dess begynnelse ha vi redan snuddat vid. Den visade
sig ej blott i inflytandet från Eriks lärare Beurreus och de till
Sverige överflyttade hugenotterna utan ock i övertagandet av
hugenottiska psaltarpsalmer, som med deras genom rytmisk
omväxling sångbara texter och lättlärda melodier (ofta dansvisor)
snart vunno popularitet. Med dessa följde hugenotternas
gammaltestamentliga krigs- och hämndreligiositet. Vi finna dem
redan i 1567 års psalmbok (se Liedgren a. a.), ytterligare ökade
i 1572 års tillägg. Åtminstone i viss mån fick också denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
