Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nat. Beckman, Textstudier till Birgittas revelationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Nat. Beckman.
och den svenska texten. Här kom Steffen 1909 med en
överraskning, då han sökte göra gällande, att den svenska
texten icke i den utsträckning, som man hade plägat antaga,
utgjorde en retroversion från en latinsk text utan delvis gick
tillbaka på en rent svensk texttradition. Påståendet syntes svårt
att fasthålla gentemot den påtagligt latiniserande form, den
svenska texten rätt genomgående företedde, men möjligheten att
regeln hade undantag var hävdad, och de av Steffen framhållna
synpunkterna kunna nog icke helt negligeras, då det gäller att
utnyttja en bestämd Birgittatext som historisk källa. I största
korthet skulle jag vilja erinra om att vi icke äro inskränkta
till att tänka på skriftlig tradition. Att vissa händelser i
Birgittas liv, vissa av hennes uppenbarelser, varit föremål för
muntligt berättande inom klostret, är icke bevisligt men väl
praktiskt taget självklart.
Till stod för sin tes har Steffen bland annat sökt göra
gällande, att användandet av synonympar (av Kraft oegentligt
kallat hendiadyoin) skulle vara ett för Birgitta karakteristiskt
stildrag, vadan förekomsten av dylika synonympar skulle kunna
närmare användas som kriterium på en fast svensk tradition,
som närmare än den latinska texten anslöte sig till Birgittas
egen framställning. Med fog opponerar sig Kraft mot denna
åsikt, men jag skulle vilja tillägga ett par synpunkter. Den
första är av psykologisk art. Ett så glödhett temperament
som Birgittas kunde väl tänkas ta sig uttryck i klimax, i
uppräknandet av ord med allt större intensitet. Men då
uppräknandet av tämligen neutrala och likvärdiga ord träffas hos
sierskan, får nog detta tillskrivas ett rådande litterärt mod, icke
hennes egen individualitet. Företeelsen möter på annat håll.
Jag erinrade mig genast från ungdomsåren, att den ofta
förekom i »Siälinna tröst». Redan på andra sidan i detta arbete
träffade jag ett exempel, som synes ge en antydan om
företeelsens genesis. Där står salta hafvit, som kallas märit. Tydligen
har det första ordet aktualiserats av översättarens svenska
språkkänsla, det andra av hans tyska original. Han har hjälpt sig
med att ge båda. Redan härav framgår, att en dylik egenhet
snarare härrör från översättare än från en nordisk kvinnas
personliga egenart. Och detta är på isländskt område längesedan
fastslaget. Jag kan hänvisa till en handbok som Nygaard,
Norrœn syntax, s. 3 mittpå, där synonymparen nämnas såsom
ett av kännetecknen på den utifrån influerade »lärda» stilen.
Exempel från den lärde Sverre eller dennes lärde historiograf
uppräknas av Indrebø i inledningen till hans edition av
Sverres saga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
