Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Nyström, Framställningen av tiden 1654—1660 i Sveriges Historia till våra dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiden 1654—1660 i Sveriges Historia till våra dagar.
323
i Königsberg. Men hemliga och
biartiklar gåvo detsamma en vida
mer offensiv prägel. Kurfursten
lovar att under det löpande året
komma konungen till hjälp med
hela sin här, och såsom ersättning
tilldelas honom med full
suveränitet de fyra storpolska
vojvodska-pen Posen, Kalisz, Sieradz och
Lenczyca jämte kretsen Wielun.
Fredrik Wilhelm hade genom
detta fördrag blivit Sveriges
bundsförvant. Han hade salt sitt
bistånd så dyrt han kunnat, men
trots allt hade han icke förmått
att helt genomdriva sina villkor.
Förgäves hade han sökt erhålla
suveräniteten över Preussen —
det enda han uppnådde var några
obetydliga modifikationer i
länsfördraget —, och förgäves hade
han strävat efter besittningen av
länderna kring Netze och
Weich-sel, »kommunikationslinien», som
han plägade kalla dem, mellan
Neumark och sitt preussiska
her-tigdöme. Karl Gustaf hade,
tvingad av omständigheterna, helt
uppgivit tanken på Polens uppgående
i den svenska monarkien; från
planen på besittningen av dess
östersjöländer stod han icke att
rubba.
Trenne dagar efter avslutandet
av fördraget i Marienburg möttes
Karl Gustaf och Fredrik Vilhelm
i Preussich-Holland. Aldrig, säger
det franska sändebudet d’Avaugour,
hörde man ivrigare
vänskapsbety-gelser och var man vittne till
ömmare omfamningar. Gemensamt
utkastade här de båda furstarna
planen för- det blivande fälttåget. Om
dess utgång tvivlade ingendera. Det
syntes som nalkades ändtligen den
stund, då Polens undergång skulle
fullbordas.
Men knappast hade de båda
furstarna skilts, förrän
underrättelsen kom om Varschavas
kapitulation. Driven till det yttersta hade
Wittenberg den 21 juni sett sig
täten i Königsberg. Men hemliga
och biartiklar gåvo detsamma en
vida mera offensiv prägel.
Kurfursten lovar att under det
löpande året komma konungen till hjälp
med hela sin här, och såsom
ersättning tilldelas honom med full
suveränitet de fyra storpolska
pa-latinaten Posen, Kalisz, Sieradz och
Lenczyca jämte kretsen Wielun.
Fredrik Wilhelm hade genom
detta fördrag blivit Sveriges
bundsförvant. Han hade salt sitt
bistånd så dyrt han kunnat, men
trots allt icke förmått att
genomdriva sina krav. Förgäves hade
han sökt erhålla suveräniteten över
Preussen — det enda han
uppnådde var några obetydliga
modifikationer i länsfördraget — och
förgäves hade han strävat efter
besittningen av länderna kring
Netze och Weichsel,
»kommunikationslinjen», som han plägade
kalla dem, mellan Neumark och
Ostpreussen.
Liksom efter avslutandet av
fördraget i Königsberg möttes även
nu de båda monarkerna, denna
gång i Preussisch—Holland. Här
ratificerades Marienburgfördraget
och uppgjordes planer för det
kommande fälttåget i Polen.
Förhållandet mellan de bägge
allierade var det hjärtligaste. »Aldrig
har man hört ivrigare
vänskapsförsäkringar och varit vittne till
ömmare omfamningar», skrev den
vid mötet närvarande franske
ambassadören d’Avaugour till
kardinal Mazarin.
I själva verket var dock den
politiska ställningen ganska
bekymmersam för Karl Gustav. Redan
före fördraget i Marienburg hade
ryssarna brutit freden och börjat
översvämma Ingermanland.
Underrättelse hade ingått, att en holländsk
flotta nalkades till Danzigs
undsättning, och att kejserliga
truppmassor hopades på den schlesiska
gränsen1. Johan Kasimir hade i
1 Närmast föregående tre meningar utgöra ett sammandrag av det, sid.
322, hos Weibull utelämnade stycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
