Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingvar Andersson, Erik XIV och Machiavelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
Ingvar Andersson.
Den uppfattning av Erik, som kommit till tals i
anklagelseskriften och vilken i viss mån företecknats i
Laurentius Petris utredning om uppror mot världslig myndighet
och dess berättigande utifrån teologisk ståndpunkt \ kom att
bli den bestämmande. Den närmast annalistiska
framställning, vars olika versioner knutits till Rasmus Ludvigssonsr
Hogenskild Bielkes och Magnus Stigtomptensis’ namn, ger
med sina isolerade notiser ingen skarpt tecknad bild av
ges i anklagelseskriften: »såsom ock gamble konung Christiern och nu thenne
konung Erich är händt och vederfarit» (Sv. Riksdagsakter, II, sid. 319, Jmf.
K. Nordlund, Den svenska reformationstidens statsrättsliga idéer, sid. 103).
1 Anklagelseskriften tryckt i Sv. Riksdagsakter, II, sid. 317 ff. Jmf.
Klemming, Ur en antecknares samlingar, 2 uppl., sid. 56. Liknande
framställningar avsändes genom Johans försorg till flera utländska furstar. —
Laurentius Petris Quæstiones aliquot circa magistratum utg. av H.Lundström
(Skrifter från reformationstiden, 6); Jmf. K. Hildebrand, Johan III och
Euro-pas katolska makter, sid. 39 ff., K. Nordlund, a. a. sid. 107 ff. och Hj.
Holm-quist, a. a. sid. 296 f. Laurentius Petris osäkra resonnemang utmynnar i
svaret, att två omständigheter kunna rättfärdiggöra uppror: om överheten blir
övervunnen eller fången eller är stadd på flykt och icke har makt att försvara
sina undersåtar; och om överheten vetande eller ovetande faller på sådant
råd i sitt regemente, att menigheten kommer i största fara och våda. Då
Jöran Persson underkastades pinligt förhör för att ge de upproriska material
till motivering av sitt företag, sökte man också avpressa honom en
bekännelse, att konungen haft för avsikt att rymma ur landet. Såväl den 18 som
den 21 september förnekade han, att konungen haft någon sådan avsikt
(Celsius, Konung Erik XIV:s historia, 2 uppl. sid. 287 och 292). Man har
så-lunda i hertigarnas krets fäst stor vikt vid att få fram ett vittnesmål, som
kunde stödja en dylik anklagelse, men icke tyckats. leke desto mindre
infördes i anklagelseskriften följande punkt: Erik ville, sedan han bränt
Stockholms stad och slott samt örlogsflottan, »med någre av the små skip sampt
all Sverigis rikes drätzel och annen forrådn . . . begifvit sig til Rysseland))
(Sv. Riksdagsakter, II, sid. 338). — En annan sak är, att Erik erbjudit sig
abdikera och lämna landet (A. G. Ahlquist, Karin Månsdotter, sid. 62).
Förhållandet mellan protokollet över Jöran Perssons rannsakning och
den senare anklagelseskriften är överhuvud synnerligen belysande. De
beskyllningar, vilka man sökte få bekräftade av Jöran Persson, gå senare i
förbättrat skick igen i anklagelseskriften, hur än bekännelsen hade utfallit. Den
senare så ofta utbroderade berättelsen om Karin Månsdotters älskare
Maximilian hos Daniel Hund går t. ex., som Ahlquist antytt, via
anklagelseskriften tillbaka på Jöran Perssons bekännelse (A. G. Ahlquist, Karin Månsdotter,
sid. 25).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
