Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, 1397 års unionsbrev och dess rättsgiltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1397 års unionsbrev och dess rättsgiltighet.
119
skolat svara för att unionsbestämmelserna var så »avtalade
och ändade» i Kalmar, som brevet tillkännagav. De sjutton
är, säger professor Carlsson, »attesterande», och de har, menar
han, då de var och en inom sin kategori på det hela taget
var de mest framstående deltagarna i mötet, »naturligt nog
endast behövt ånge sina namn och sin rent sociala ställning»;
detta alldeles tillräckligt för att deras vittnesgillhet skulle
vara tillfullo styrkt. »Så och endast så», är slutsatsen, »kan
man förklara den radikala förändring i vederbörandes
avsikter, som röjer sig i brevutfärdarnas begränsade antal
ävensom i sättet, varpå dessa i texten presenteras; det i sista
stund uppkomna ratifikationsprojektet ger nyckeln till
spörsmålets lösning» (409 ff.).
Den uppfattning professor Carlsson härlancerar:
unionsbrevet, sådant det föreligger, en vittnesakt, är en uppfattning
av gammalt datum: den stammar som så mycket annat hos
professor Carlsson från Kristian Erslev, vilken i sin ordning
lånt den från Paludan-Muller. Tillkomståret är 1840. Men
är denna uppfattning verkligen diplomatariskt hållbar? Redan
Rydberg, vars kännedom om medeltida urkundsväsen vida
övergick de båda andras, har besvarat frågan med ett
bestämt nej.
Den bevisföring Kristian Erslev använde för
vittnesakten, en bevisföring på grundval av själva formuleringen i
unionsbrevets korroboratio, har professor Carlsson kastat
över bord. Hans egen bevisföring går i stället ut på, att när
i en utökad korroboratio som unionsbrevets beseglarna
»begränsas» i antal och »presenteras» som här sker, brevets
diplomatariska karaktär därmed också blir en annan.
Självfallet har professor Carlsson rätt i att unionsbrevet genom
denna »begränsning» och »presentation» mist sin karaktär
av »självförpliktande unionsakt». Men det har undgått
professor Carlsson, att denna »begränsning» och »presentation»
varken kan ha eller har någonting att skaffa med brevets
egentligen diplomatariska karaktär, dess karaktär av
beslutsakt eller vittnesakt. Flera eller färre beseglare, sextiosju,
sjutton eller tio, nämnda på det eller det sättet, förändrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
