Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth: Revolution eller rättskontinuitet? Till belysning av det juridiska utgångsläget för de stora författningsändringarna i Sveriges nyare historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de före 1719 undertryckta statskrafterna — om de dittills
icke tillämpliga rättsreglerna säga, att de, när kulan vid
Fredrikshall avklippte arvlinjens raka tråd, reste sig igen
med spänstigheten hos nedböjda fjädrar[1].
Den folkmakt, som tar hand om riket 1719,
framträder helt i den gestaltning, Sveriges rätt föreskrev, och är
icke i den meningen en konstituerande nationalförsamling,
att den improviserats enligt någon abstrakt
författningsschablons fordringar i fråga om en folkrepresentations
sammansättning. Sin rätt att vara samlat söker 1719 års
riksmöte i enlighet med adelns deduktioner däri, att det är en
fortsättning av 1713—14 års riksdag, som sammankallats i
enlighet med Sveriges lag. Man försummar den
anknytning till folksuveräniteten, som ett just med tanke på
kungaval och konstitution förrättat riksdagsmannaval skulle
utgjort. Underkännandet av den självvalda drottningens
kallelsebrev blir angelägnare till och med än en närmare
anpassning av kungabalkens tredje kapitel å den föreliggande
situationen. Riksvalnämnden utses ju enligt detta direkt
och allenast för kungavalets förrättande. Dess
bestämmelser om att man vid valet icke borde gå från
konungasönerna åberopas dock av lantmarskalken som en lagstadgad
inskränkning av folkets valfrihet, tillämplig även då det
gällde kvinnliga arvvingar. Den lag, man åberopar som
rättsgrund för ständernas valrätt, är rimligen icke
landslagens oförändrade bokstav, som ju icke kände deras existens,
utan hela det myller av lagar, som vuxit upp kring
densamma, kompletterande den och ändrande den. Sveriges
hela positiva rättsordning har förblivit intakt, oberörd av
tronskiftet. Tanken att Sverige genom detta skulle
hemfallit i status naturalis, blivit en anarki, skulle synts 1719 års
män, konservativa som de voro till hela sin inställning, som
en styggelse. Sådan skulle ju icke ens i Danmark—Norge
blivit följden av att arvsrätten utslocknat. Det visste
norrmännen, då de 1814 — utifrån den uppfattningen att Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
