Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth: Revolution eller rättskontinuitet? Till belysning av det juridiska utgångsläget för de stora författningsändringarna i Sveriges nyare historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härskarfördrag? Ingalunda. Man observere, hurusom
ständernas andel av kontraktet, deras erbjudande av Sveriges krona
åt Adolf Fredrik, är gjort »enligt rikets lagar» och avser
en regering efter den lag och den regeringsform, som redan
gälla eller framdeles komma att stiftas i enlighet med
gällande regler för lag- och grundlagstiftning. Om den svenska
rättsordningens innehåll har det således icke dagtingats i
Hamburg. Att ständernas val måste kompletteras med en
accept av den valde prinsen beror på att han rimligtvis fritt
förfogade över sin person. Innan den kunnat lämnas, har
han måst underrättas om villkorten, under vilka han skulle
regera Sverige och vari ej minst innefattades den kompetens
en svensk konung är i besittning av. Det är därom han
informerats genom den försäkran, som förelagts honom och
som går ut på att han skall styra Sverige efter gällande
lag. Detta självklara villkor hava »ständerna själva
föreskrivit» honom. Att han gått in därpå är ju förutsättningen
för att svensk lag binder honom. Därförutan skulle den ju
icke kommit honom vid. Ett personligt åtagande är alltid
den nödvändiga förutsättningen för att en utländsk furste
skall vara obligerad mot det rike, som valt honom till sin
monark. Därförutan kan ju icke heller en ämbetsman
förbindas att följa instruktionen för det ämbetsverk han tjänar.
Att ständerna å sin sida genom överenskommelsen förbindas
till laglydnad är ju också i sin ordning. Sveriges lagar voro
de skyldiga att följa ändock, men till framtida lydnad just
för Adolf Fredrik förbindas de först i och med att han
mottager deras val. Den som till äventyrs skulle vilja läsa
uttalandena så, att ständerna ha sin lagstiftande makt i kraft
av överenskommelsen, erinras om en annan passus i mindre
sekreta deputationens betänkande: riksens ständer äro väl
undersåtare efter de hyllat sin konung men äga den
lagstiftande makten icke i anledning därav utan som fullmyndige
utövare av ett fritt folks rättighet, hos vilken lagen allena är
suverän och enväldig. Ständernas lagstiftningsmakt var det
viktigaste momentet i det svenska rättsbestånd, varom den
nyvalde fursten behövde erinras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
