- Project Runeberg -  Scandia / Band IX. 1936 /
53

(1928-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth: Revolution eller rättskontinuitet? Till belysning av det juridiska utgångsläget för de stora författningsändringarna i Sveriges nyare historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grund, icke med salus publica utan med landslagen. [1] Om
de förra hamnade i samma slutsats som de senare, nämligen
att ständerna skulle ensamma fastställa den nya författningen,
så var det med olika motiveringar. De senare sågo däri en
konsekvens av att Sverige åter blivit ett valrike och att de
som valde konungen också kunde stipulera villkoren för
hans maktutövning inom gränserna för landslagens
rättsordning, de förra gjorde gällande att, såsom det heter i
Mannerheims brev, »vid en sådan upplösning av konstitutionella
band» som den, vilken då förelåg, »nationen trätt till sin
ursprungliga rätt att ensam giva sig en konstitution.»[2]
Rimligen kunde denna ursprungliga rätt, då den inträtt genom
revolution och icke genom ättens utslocknande, icke vara
någon annan än folksuveränitetens.

Samma naturrättsligt funtade folksuveränitetslära
skymtar slutligen även fram i den av A. G. Silverstolpe, en av
de liberales mest representative män, författade ingressen till
regeringsformen, då det däri heter, att det svenska folkets
representanter genom den timade regementsförändringen
inträtt i rättigheten att själva genom upprättande av en
förändrad statsförfattning förbättra fäderneslandets belägenhet.
För denna rätt kunde de i motsats till stiftarna av
frihetstidens fundamentallagar icke åberopa stod i någon förut
gällande, skriven eller oskriven rättsnorm. De konstituerande
ständernas vilja erbjuder sig som en naturlig slutpunkt för
den, som å svenska rättsförhållanden vill tillämpa Kelsens
lära om ursprungsnormen.[3]


[1] Se ovan s. 17.
[2] Brevet rätt utförligt refererat av Sjövall a. a. s. 147 f. Jfr Andgren,
Konung och ständer 1809—1812 s. 15 och 18 f. Jag har dock ansett tryggast
taga del av brevet i original i Upps. Univ. Bibliotek F 841 g.
[3] En annan sak blir, om denna verkligen låter sig restlöst tillämpa.
Den anarki, Mannerheim såg hota, hann ej sprida sig så långt, att ämbetsverk
och domstolar upphörde att fungera. Civil- och kriminallagar behövde ej
stiftas på nytt enligt 1809 års RF § 87, ej heller kyrkolag. De förra bestodo
sådana de stiftats av de maktägande ständerna, den senare sådan den
fastställts av den suveräne konungen. För att förklara deras giltighet får man
söka sig förbi — ej genom — de konstituerande ständernas vilja. Revolutionen sträckte sig blott till grundlagarna och de i dessa stadfästade privilegierna,
och för deras återupprättande fingo regler improviseras. — Att privilegierna
förlorat sin giltighet får anses som förutsättningen för böndernas opposition
mot RF § 114. Annars skulle de rimligtvis intet kunnat invända mot en
paragraf, vars enda nyhet bestod däri, att den öppnade en möjlighet för sagda
privilegiers ändring, förut stängd genom säkerhetsakten. Se E. Fahlbeck a.
a. s. 47.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 11:16:37 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scandia/1936/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free