Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lindeberg: K. J. Hartman. Forskarmetoder och forskargärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. J. Hartman.
109
Konungen är på detta stadium ännu krigarkungen.
Uttalanden sådana som att »Fredrik Wilhelm saknade liksom Karl XII
statsmannavyer», »Karl XII, som för egen del var oerfaren och
ointresserad för diplomatiens värv», äro ganska betecknande.
Ehuru principiellt ingalunda ovillig att lyssna till dem, som rådde
till fred med åtminstone några av de många fienderna, lämnar han
det egentliga intrigspelet åt andra och synes ibland t. o. m.
försumma att tillse, att de svenska fredsaktionerna föras med nödig
enhet och konsekvens. Så mycket viktigare är då Görtz’ roll.
Genom sina ryktbara förhandlingar 1713—14 om restitution av
Holstein-Gottorp inställd på tanken om en svensk-rysk-gottorpsk
förbindelse, arbetar han efter sitt inträde i Karl XII:s tjänst
energiskt på förverkligande av detta projekt. För att ha fria händer
motarbetar han konsekvent — det är för Hartman en ledande
tanke — Sveriges övriga representanter och diplomater, v.
Miil-lern, Sparre, lantgreven m. fl. och lyckas under sin utländska
resa av konungen utverka en synnerligen vidsträckt fullmakt att
förhandla och avsluta för hans räkning och i hans namn.
Hartmans uppfattning av Görtz’ politiska mål är ej helt ny,
men målet framhålles med större skärpa än förut varit fallet.
Görtz siktade närmast efter fred och förbund mellan Sverige och
Ryssland, eventuellt senare med Preussen och Hannover. Sedan
skulle följa ett oförsonligt hämndekrig mot det hatade Danmark,
som skulle få betala laget genom avträdelse av Norge till Sverige,
vilket i denna provins skulle få ersättning, »ekvivalent», för de
oundvikliga landavträdelserna till Ryssland. Hela sin diplomatiska
skicklighet och glänsande dialektik inriktar Görtz fördenskull på
att underhålla och öka splittringen mellan Sveriges fiender, erövra
åt sig själv ställningen som ledare av dess yttre politik och sist,
men icke minst, på att söka förmå konungen till att skänka sitt
gillande åt planen. »Görtz försmår sålunda intet medel»,
framhåller Hartman, »icke ens personligt smicker och vädjan till
konungens krigiska instinkter för att inrikta Karls politik just på
detta mål» \ Görtz icke blott pressar sin fullmakt till det yttersta,
han drager även stora växlar på sitt inflytande hos konungen i
hopp om alt så småningom kunna vinna honom för sina
synpunkter. Han är först och sist holsteinaren, som icke ens, enligt vad
Hartman i förbifarten antyder, kan fritagas från misstanken att
driva sina ryska förbindelser längre än vad som var strängt
förenligt med Sveriges intressen 2.
Under en stor del av året 1717 hölls Görtz i overksamhet.
Upptäckten av hans och svenske ministern i London, K. Gyllen-
1 I s. 125.
2 I s. 131.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
