Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Lauritz Weibull.
åt sidan. Ordinantian stipulerar, att prästerna för framtiden
har att söka »ting och stämma» både på kyrkornas vägnar
och sina i världsliga saker (10, 16); när präst eller lekman
slår varandra, har de att böta »efter landslagen» (11);
prästerna tillerkännes testamentsrätt »efter lagboken» som
andra dannemän (13); brudpenningar, kyrkogångspenningar,
likstol och annat får tagas endast »efter kyrkobalken» (7) ;
om fästeman överger sin piga eller lagfästa hustru, straffas
han »efter lagen» (14). Och ordinantian går vidare. Den
avlyser böter vid vissa helgdagsbrott (9) och lägersmål (14).
Munkarnas rättighet att tigga regleras (12). Den bestämmer,
att prelaturer, kanonikat och prebenden inte får besättas utan
att konungen åtspörjes eller den han »därtill skickandes
varder» (20); där biskoparna besörjer sockenkyrkorna med klerker,
som är »obekväma», är det han som har makten att driva
den obekväme därifrån och »besörja kyrkan med den som
bekväm är» (1).
Söker man närmare klarlägga proveniensen av dessa
bestämmelser, är det lätt att fastställa, att denna är att söka
i den allmänt härskande uppfattningen på evangeliskt håll
vid tiden för riksdagen 1527. Redan i Luthers stora
programskrifter från 1520 hade grunden lagts; den följande
utvecklingen hade lett vidare. Överheten var förd under
rubriken kristen överhet; den hade såsom sådan sin del i det
allmänna prästadömet och dess funktioner. Vad som rörde
det timliga inom det andliga väsendet, temporalia,
betraktades ligga under den världsliga överhetens ingripande
tillsyn. De andliga domstolarna skulle förbjudas bruka bann
i mål som inte rörde tro och livsföring. Ingrepp i
klosterväsendets ställning till samhället motiverades och godtogs.
Det tillerkändes överheten rätt att straffa innehavarna av
kyrkliga ämbeten, när dessa försummade sin plikt att
predika evangelium. Och det tillerkändes den också rätt att
lagstifta inom kyrkan. Luther hade gjort gällande, att det
i själva verket vore utsiktslöst att vänta reformer från påven
eller koncilierna. Det enda medel som stode åter vore att
kungar, furstar, adel, ständer och menigheter själva toge fatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
