Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Harald Elovson.
Den sker i skymundan för den stora allmänheten, som omfattar
den vedertagna åsikt, som just håller på att revideras. Efter en
tid börjar den nya uppfattning, som revisionen medfört, att bli
känd utanför fackmännens krets bland de s. k. bildade. Den
tränger så småningom ner till undervisningen i skolorna och in
i läroböckerna. När den nya uppfattningen på detta sätt blivit
populariserad, har inte sällan specialforskarna redan återigen
upptagit den till förnyad revision. Dessa företeelser i ett
kulturhistoriskt begrepps historia kan alldeles särskilt tydligt studeras
ifråga om renässansen.
Man kan väl lugnt påstå, att den gängse uppfattningen av
renässansen fortfarande är den, som utformades av den
schweiziske kulturhistorikern Jacob Burckhardt i hans berömda verk
Die Cultur der Renaissance in Italien, första gången publicerat
1860, i fortsättningen upprepade gånger på nytt utgivet, från och
med tredje upplagan bearbetat av Ludwig Geiger. Burckhardt
var den förste, som gav den redan tidigare av flera historiker
använda termen renässans en mera bestämd innebörd. Han
fixerade perioden till tiden och rummet. Med renässans
betecknade han vissa företeelser och förlopp inom kulturlivet i Italien
under 1300-, 1400- och 1500-talen. Som utmärkande drag för
denna period framhöll han bl. a. stark individualism, häftig
skönhetstörst, ett nyväckt natursinne och en av religionen
obunden livsglädje. Det nya hos denna kultur fick kött och blod i
den s. k. renässansmänniskan, som Burckhardt i en berömd
passus i sitt verk ställde i skarp motsättning till
»medeltidsmänniskan». Den förra var fri, självständig och självmedveten,
den senare bunden av kyrkliga och världsliga auktoriteter.
Detta Burckhardts renässansbegrepp är i inte ringa grad
tidspräglat. Det erbjöd anknytningspunkter till viktiga
strömningar i 1800-talets kulturliv, till liberalismen genom betonandet
av individualismen, till naturalismen genom framhävandet av
naturens och det naturenligas betydelse.
Under det att Burckhardts här skematiskt antydda
renässansuppfattning ganska snabbt blev antagen av forskare och
lekmän och snart fick stor betydelse för konsten och litteraturen
i skilda länder under decennierna före och efter sekelskiftet 1900,
togs hans teser, direkt eller indirekt, upp till granskning av
några specialforskare, som närmast arbetade med
konsthistoriskt material. Hade Burckhardt tolkat och tecknat den
italienska renässansen som en avgränsad helhet av närmast statisk
karaktär, inriktade sig dessa forskare på att uppjvisa periodens
ursprung och uppkomst. Det gjorde Émile Gebhart i Les origines
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
