Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den medeltida renässansen».
203
V.
När man först började kalla tiden omkring 1500 för
»renässansen», hade man tänkt på den »pånyttfödelse» av de
klassiska studierna, som man ansåg som särskilt karakteristisk för
denna tids kulturella liv, återupplivandet av kunskapen om och
intresset för den antika odlingen. Även om Burckhardt i sin
skildring av den italienska renässansen ej låter denna springa ensamt
fram ur svärmerit för den klassiska forntiden utan återför den
stora omsvängningen i italienskt kulturliv på den italienska
folkkaraktären (»Volksgeist»), så har han ju i alla fall ägnat stor
uppmärksamhet åt denna »Wiedererweckung des Altertums»,
behandlad i tredje avsnittet i första delen av hans verk. Burckhardt kan
nu här inte helt undgå att erkänna, att den antika odlingen redan
tidigt utövat ett visst inflytande på medeltiden. Dess betydelse
för Italien under denna tid hade emellertid varit en helt annan
än för de »nordeuropeiska» folken. Utanför Italien hade det
varit fråga 0111 ett lärt, reflekterat utnyttjande av vissa antika
element, i Italien däremot om ett lärt men på samma gång folkligt
partitagande för forntiden överhuvud, denna forntid som innebar
en erinran om den egna förgångna storheten \
Enligt Burckhardt hade detta antika inflytande på den
italienska kulturen redan gjort sig gällande under 1100-talet, såväl
inom bildande konst som ordkonst. Som ett utslag av den antika
andan inom dikten under 1100-talet betraktade Burckhardt de på
latin avfattade sånger, som går under namnet carmina b ur aria. I
denna diktning, vars förnämsta företrädare han menade vara en
italienare, ansåg han sig kunna tydligt urskilja »eine Renaissance
der antiken Weltanschauung», kännetecknad av »en ohämmad
glädje över denna världen och dess njutningar» 2. Det var
emellertid, är han angelägen att framhålla, först under 1300-talet, som
»italienarnas stora, allmänna partitagande för antiken» började.
Även ifråga om antikens roll gör Burckhardt sin vanliga skarpa
skillnad mellan medeltid och renässans.
I denna punkt skulle så småningom en för föreställningen
om en renässans under 1100-talet i Frankrike viktig opposition
allt starkare resas.
Man hade redan under mitten av 1800-talet börjat beakta, att
den antika kulturen, främst då den latinska litteraturen, spelat en
stor roll för 1100-talets lärde och författare. En och annan
1 Jacob Burckhardt, Gesamtausgabe, fiinfter Band, Berlin und
Leipzig 1930, s. 125.
2 Jacob Burckhardt, a. a. V, s. 126.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
