Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den medeltida renässansen».
221
härlighet en ständig näring, och
liksom ännu renässansens
humanister fann man i dem en beslöjad
visdom, som det med den från
antiken ärvda allegoriska
tolkningsmetodens bistånd gällde att
bringa i dagen. (s. 384).
En om möjligt än större
popularitet åtnjöt Ovidius — man har
rent av kallat 1100-talet för
»Ovidius tidsålder».
Alla hans verk lästes, dock mest
Metamorfoserna, Ars amandi och
Remedia amoris. Så underligt det
än kan låta, försökte man på sina
håll finna en djupare, allegorisk
mening i dessa arbeten men i de
flesta fall var väl detta närmast
för att rättfärdiga ett studium,
vars bevekelsegrunder troligen icke
hade mycket att göra med
sökandet efter gudomliga och moraliska
sanningar, (s. 384).
tion he becomes the poet of Roman
imperialism, who best celebrates
the glories and greatness of eternal
Rome . . . Virgil, like the Bible,
was allegorized and given hidden
meaning in an allegorical age.
(s. 105 f.).
Next to Virgil f in the Middle
Ages came Ovid; indeed, one
su-spects that with the more carnally
minded Ovid often came first.
First he seems to have been in the
twelfth century, that ’age of Ovid’
which followed the Garolingian
’age of Virgil’.
All of his writings were read,
but especially the Metamorphoses,
the Art of Love, and the
Remedies of Love. (s. 108). There was
the usual attempt to allegorize and
point a moral — ... — but this
must ordinarily have been the
rationalizing effort to find
justi-fication for what men were reading
for other reasons, (s. 107 f.).
Vad Nordström har att säga om de andra latinska poeterna
och om prosaisterna (s. 384 f.) har liksom hans här närmare
belysta partier om Vergilius och Ovidius allt sin motsvarighet
hos Haskins.
Några parallellställen amföres här:
Nordström.
Lucanus och Statius voro
högeligen på modet och mycket
imiterade, liksom den senantike
Clau-dianus. (s. 384).
Bland prosaisterna kommer
Cicero i främsta rummet — då lika
väl som under den italienska re-
Haskins.
Lucan and Statius, on the other
hand, was mediaevel favorites . . .
Of the låter poets Claudian was
the most populär ... (s. 110).
Of prose writers, Cicero naturally
came first, revered, if for nothing
else, as the ’king of eloquence’. . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
