Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysni ng. 63
från regeln om rådets passivitet göres dock för de ärenden
— utrikes ärenden och utrikes resa — som avhandlas i §§
6 och 7. I dem måste konungen fråga rådet och faller till
och med till föga för dess råd, om det är enhälligt. Därtill
kommer att han måste utse högre ämbetsmän i sittande råd.
Rådsdivisionerna enligt § 8 kan han däremot helt gå förbi
så när som på justitierevisionen, vari han har två röster
och votum decisivum. Det får därför ingen betydelse, att
§ 8 genom att även i andra divisioner tillerkänna honom
sådant votum förutsätter, att någon rådsherre står på hans
sida. För de råd han får, kan endast han själv kräva
ansvar. Blott för den händelse riksråden begå högmålsbrott
har regeringsformen någon särskild bestämmelse om deras
forum. Det är den gamla riksrätten från 1634, som går
igen — nu talas uttryckligen om en rikets rätt —
moderniserad och ställd under direktion av konungen själv såsom
ordförande. Att ständerna, såsom 1634 års RF förutsätter,
själva kunna döma i nämnda rätts ställe är uteslutet. Det
är dock ej blott riksråden som under nämnda förutsättning
— brott mot konungen, riket eller kronans majestät —
kunna ställas inför riksrätt. Så kan också ske med ett helt
kollegium. Kontaminationen av 1634 års betingelser är
märkbar. Blott kungliga personer synas redan i kraft av sin
börd ha riksrätten såsom sitt forum. Något konstitutionellt
institut kan riksrätten knappt anses vara. Det talas
nämligen icke som i 1723 års RO § 13 om att brott mot
regeringsformen skulle bringas inför densamma. Om den
gustavianska riksrätten gäller Fahlbecks ord om »skydd för
maktinnehavet» — så vitt man blott ser saken som en
lag-tolkningsfråga — bättre än när de appliceras på den frihetstida
ständerdomstolen.
Till fullo utnyttjade Gustav III de möjligheter för ett
personligt regemente, regeringsformen öppnade.
Rådskorporationen sjönk alltmer i betydelse. I stället blev det konseljer av
icke officiella rådgivare, som fingo inflytandet. Av sådana
fanns det emellertid ett flertal utan att emellan dem någon
egentlig förbindelse existerade. Känslan av ärendenas inbördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
