Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eli F. Heckscher, Den svenska kopparhanteringen under 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska kopparhanteringen under 1700-talet.
37
likformighet. Den så ordnade gruvdriften komplicerades
emellertid ytterligare genom kronans mycket stora anspråk
på Bergslaget eller fjärdepaftsägarna, vartill jag sedan
återkommer. Kronans anspråk voro så betungande att en del
fjärdeparter efter 1687 års stora ras blev utan ägare.
Slutstenen i systemet innebar att dessa delägare i Stora
Kopparberg hade brytningsskyldighet. Deras ställning
innebar m. a. o. närmast tillgång till en fyndighet som det ålåg
dem att använda på bästa sätt, icke en obegränsad privat
äganderätt till andelar däri. I själva verket var detta helt
enkelt i överensstämmelse med den allmänna
rättsuppfattningen i förhållande till disposition av fast egendom av andra
än kronan och adeln; såsom utförligt har framställts i
samband med godsavsöndringarna under 1600-talet i andra boken
av mitt arbete Sveriges ekonomiska historia, ansågos icke
heller skattebönder som bärare av i modern mening full
äganderätt till jorden. För en senare tids uppfattning kom
denna organisation mycket väl till uttryck i ett yttrande av
en bland de främste ledarna för Stora Kopparberg, nämligen i
bergshauptmannen Anders Pihls betänkande angående
Bergslagens konstitution 1808: det förelåg enligt hans mening »en
villkorlig nyttjanderätt som . . . kunde förloras icke allenast
genom brott utan även genom arbetets sonande [= [-försummelse]-] {+försum-
melse]+} samt oförmögenhet att ställa kaution för avraden».
Därför var tanken att alla delägare, fjärdepartsägare, skulle
vara ansvariga för verksamheten i gruvan.
Sedan malmen på detta sätt brutits och fördelats,
vidtog smältningen i de individuellt ägda och drivna hyttorna.
I stor utsträckning ägde bergsmännen andelar i en eller flere
hyttor, med motsvarande rätt att bruka dem en del av tiden;
men de bäst ställda delägarna i själva berget voro
förmodligen i allmänhet samtidigt ägare till en eller flere hela hyttor.
De avgörande förändringarna i denna från 1300-talets
mitt härstammande och sedan i stort sett bevarade
organisation grundlades vid början av eller kort före den nu
behandlade perioden, som alltså bär en allt mer genomförd
ny prägel i Bergslagets inre utveckling. Detta var säkerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
