Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eli F. Heckscher, Den svenska kopparhanteringen under 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska kopparhanteringen under 1700-talet. 65
visserligen ojämna redovisningen höll sig
mässingsproduktionens absoluta storlek i själva verket nästan oförändrad
trots kopparproduktionens starka nedgång; den var rent av
högre 1765/67 än 1680/91. Det framgår av den i början av
uppsatsen meddelade tablån över bergshanteringen 1772 att
då — sedan kopparmyntningen hade upphört — icke mindre
än 54 72 ^ av kopparproduktionen hänfördes till
mässingsbruk och 29 X till kopparmanufaktur, så att endast drygt
16 ^ gick ut som gårkoppar. Under en mellanliggande period,
1744—1761, gällde rent av exportförbud på gårkoppar, även
om några mindre kvantiteter då utfördes för bankens räkning
eller på grund av licenser (jfr den stora tab. s. 26). På
ansökan av Stora Kopparberg medgavs emellertid vid 1760/62
års riksdag en (något begränsad) exporträtt för gårkoppar
efter denna tid \ men några väsentliga ändringar medförde
detta icke; mässings(tråd)exporten steg tvärtom i synnerhet
under kopparproduktionens totala ökning 1771—1795 (se den
nyss nämnda tabellen), som alltså främst fastän ej uteslutande
kom mässingsindustrien till godo. Först under det nya
århundradet vände sig denna tendens, så att gårkopparexporten
rent av blev större än någonsin förut under perioden, trots
produktionsminskningen.
Fördelningen mellan kopparens olika ändamål kan i
allmänhet ej exakt anges, utöver den beräkning som redan
har gjorts efter tablån över bergshanteringen 1772; det var
nämligen mycket annat än koppar som ingick i mässingen.
Enligt de mycket detaljerade siffror som Bergskollegium
meddelade för 1760-talet skulle då endast föga över hälvten
av mässingens vikt ha utgjorts av gårkoppar, medan det
övriga delades mellan avfallsmässing och zink.
Mässingsindustriens ställning, som huvudavnämare näst utmyntningen
och därefter i dess ställe, är dock otvivelaktig. Naturligtvis
kunde denna utveckling av industrien icke åstadkommas
utan alla slags förmåner åt mässingsverken (Norrköping —
alltid viktigast — samt Gusum, Skultuna, Bjurfors och Ny-
1 Se bl. a. Bergskoll:ii ber. 1773 o. Riksdagstidningar 1760/62 97 f.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
