Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. Till det uråldriga Visby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 374 —
drottningen” ett stycke verklighetsromans, en dagsdröm, ett hi-
storiskt skaldeepos i sten, allt på en gång, och ändå känner man:
”Pälften är icke sagdt.”
Dess monumentala, välbehållna, omhuldade ruiner, på hvilkas
tak träd,gräs och örter fridfullt växa och må godt,och inom hvilkas
murar på mjuka gräsmattor yngre slägten fira nutidsfester med
fingerade munk- och nunnetåg genom gångar, hvilkas hemlighet
nyare tiders solljus i bokstaflig mening förstört genom att vänligt
lysa in i öppnade gluggar och betydelsefulla remnor, äro icke blott
vemodsfuila i åtanke om hvad som varit, ty de vittna å ena sidan
om, huru historien ändtligen bringar försonlighet och försoning
utan att föra glömskan i sitt sällskap, ja, ett till: huru i nordan-
land en enig protestantisk folkkyrka godt reder sig utan de
flydda skedenas mångfaldiga katolska nationalkyrkor i den rika
handelsstaden, emedan de i Sverige sedan 1593 alle äro såsom en
man och alle hafva en Gud. Luther har triumferat på Roms
ruiner. Dess ena, enda qvarstående helgedom eger han sedan år-
hundraden i nästan ostörd besittning, men förstöringen åstadkom
icke han: det gjorde de sjelfva. Vårdarna, hvilka vittna om det,
som varit, stå qvar, men det som är, pekar framåt, och i hoppet
fröjdar man sig äfven i den utomordentligt intressanta östersjö-
staden, ctt nationalmuseum med himmeln sjelf till tak, "det blå-
nande haf” såsom sin forngamla, evigt vexlande gårdsplan, åt den
tid, då profetens väldiga, genomgripande, uppskakande lifsord
skall hafva nått sin slutliga fullbordan: det gamla är förgånget,
si, jag gor all ting ny.
Vi foro med Visby” till Visby. För resan åtgick endast elf-
va och en half timmar. Först bar färden genom den obeskrifligt
sköna Mölaren till Södertelge. Mälaren och skärgården kämpa
ständigt om företrädet. De äro båda sällsynta skönheter. Stac-
kars den, som skall nödgas välja emellan de två. Den man sist ser
tycker man bäst om, och då det nu endast är fråga om ett enkelt
bildspråk, får man väl lof att tycka om begge systrarna lika myc-
ket. Skärgården är allvarlig, utan att vara dyster, sträng utan
att vara hård, pålitlig utan att vara ”enveten,” ja, i tankarne blir
han lätt nordens typiske ungersven, och bilden har strax ändrat
sig, ty nu blir då Mälaren den väna ungmö, ur hvars öga lysa vår
och sommar, och hvars blick är förnyadt mod och lefnadslust, är
en helsning från, ja, sjelf en liten gnista af det outtalade, osynliga,
odödliga något, som alltid manar den längtande anden att ej fälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
