Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimmiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN uiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiUiii
S TU D E NTTEATE R N I UPPSALA
MED KUNGLIGT INSLAG I ENSEMBLEN
Den litterära studentteatern i Uppsala stiftades våren
1925 på initiativ av medlemmar i studenttidningen Ergos
redaktion och dess förste ordförande var docenten i
litteraturhistoria Victor Svanberg. Uppsala Studenters
Teaterförening är således relativt ung, men den har
stolta traditioner, närmast då från de tider, när det
spelades teater och »uppfördes tablåer» hos Kraemers,
Atterboms eller Schröders, varom den samtida
memoarlitteraturen har en
hel del att berätta.
Det skadar kanske
ej med en antydan
härom, då det från
spexentusiastiskt
håll ofta låtit som
om spexet varit det
enda ärofulla och
allena saliggörande
i uppsaliensiskt
studentliv.
Den som här
skriver minns med
vilken entusiasm
föreningens första
slkådespelare gingo
till sitt arbete. En
akt ur Strindbergs
Påsk och en
en-aktstragedi av
irländaren Synge,
Ritten till
havet, spelades på
en primitiv scen i
studentkårens lokal.
Uppsalaskaldinnan
Karin Boye gjorde
en uppmärksammad
Eleonora och
föreningens vardande
primadonna,
Ingegerd Granlund, vann
här en stor seger som den gamla modern i
Synge-pjäsen.
Föreningen har sedan dess förbrukat två styrelser;
den tredje har nyligen låtit förverkliga en gammal plan,
nämligen att spela Hjalmar Bergmans marionettspel En
skugga och Herr Sleeman kommer. I
dagspressen har redan förkunnats, att det djärva företaget
krönts med framgång; undertecknad har för övrigt på
annat håll litet mer ingående berättat om saken. Men
det hela är förvisso även värt ett omnämnande i Sveriges
teatertidskrift.
Amatörteater är nu en gång just amatörteater, och
att »granska» en dylik representation ur mer kritisk
synvinkel — något som teaterföreningen råkat ut för vid
Ivenne tillfällen — är både onödigt och ovänligt. De
unga aktörerna avskräckas, och ett redligt och utan
tvivel entusiastiskt arbete blir givetvis härigenom
underskattat. Prutar man därför av på sina pretentioner en
smula, måste teaterföreningens Hjalmar Bergman-afton
karaktäriseras som vacker och lyckad.
Spelet var på
några händer
förträffligt. Fru Olga
Appellöf-Lundberg
— som i våras så
friskt och stilriktigt
gjorde avokatens
hustru i »Patelin»
— spelade bruden i
»En skugga» med
mycken intensitet
och lyrisk känsla.
Fröken Estrid
Kjellberg var en
förtjusande Anne-Ma-rie i »Herr Sleeman
kommer», naivt
raljant och sorgset
duvomild på det
riktiga sättet.
Av herrarna hade
kand. Nils 1.
Svensson den svåraste
rollen, förträffligt
given, och kand.
Wodzak den
tacksammaste, också
utomordentligt väl
spelad. Detta
gällde »En skugga».
I »Herr Sleeman
kommer» kom
sedan inte bara denne
herre utan kvällens sensation, H. K. H. Prins Sigvard,
vilken här debuterade inför uppsalapubliken som
jägaren. Hela rabatter av mer eller mindre bedåriska
kvinnoblomster suckade i salong och på rader av spänning,
och många små röda hjärtan klappade nästan hörbart.
Den kungliga amatörskådespelaren redde sig alldeles
förträffligt, vilket förövrigt ej överraskade den litet
initierade. Man har ju hört glunkas ett och annat om
prinsens sceniska framgångar på skolteatern på Lundsbérg.
Att prins Sigvard är särskilt teaterintresserad har
han själv bekräftat, både muntligt och nu även i tryck.
1 en intressant och roande artikel »Några teaterreflexio-
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
