Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiiiimiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiii SCENEN nimiiiiimiimimmiiiimiiiiiiiimMiiiiiiimiimmmiiiiiMiiiiiHiiiimiiMiiiiiiimiimmiiuiiimiiuiiiii
LYCKO-PERS RESA PÅ SKOLTEATERN
(Tlno Henning ocf) zdnga cUid6fad
som fPer ocf) Jjisa i J3 y c £ o-d3 ers resa
Almherg rf; Preinuz, foto.
Den 25 november hade Oscarsteatern sin tredje
premiär för Skolteatern, L y c k o-P ers resa, som gavs
som andra program för den äldre avdelningen.
Sago-stämningen i första akten i klocktornet med tomtar, feer,
julgröt och pratande råttor (vars »röster» dock torde få
stiga litet längre fram i kulissen och tala tydligare
för att kunna uppfattas) fångade genast det ungdomliga
auditoriet, som med spänt intresse följde Lycko-Per på
hans underbara resa. Nog skrattade man litet
försmädligt i början åt hans storögda förvåning inför allt det
okända och hans grinighet över de små besvikelser och
besvärligheter som mötte honom i världen, men allt
eftersom föreställningen framskred, blev publiken
allvarligare. Här och var viskades till kamraten, att nog
var det litet »konstigt»... Ja, de strindbergska
djupsinnigheterna äro minsann inte alltid så lätta att fatta för
ett ungt sinne!
Den tekniska sidan av framförandet med de många
scenförändringarna inför öppen ridå väckte förtjust
beundran och den lustiga scenen på torget med
»uppvaktningen» för stadens store man utlöste stormande
munterhet. Herrar Cederborgh, Rosén och Billberg hade här
också lyckats åstadkomma riktigt »roliga gubbar» och
den kostliga serenaden i morgongryningen gjordes med
frodig humor. Fjärde akten i Kalifens palats var som
en illustration ur »Tusen och en natt», men replikerna
just i denna tablå voro kanske mindre ägnade att
uppfattas av ungdomar i 12—15-årsåldern. Den idealistiska
tendensen i stycket med den osjälviska kärleken som den
enda vägen till lyckan försonar dock den för en
barnpublik ibland väl fräna satiren. Uno Henning som Per
hade den obalanserade och gossaktiga rörlighet i både
stämma och plastik, som här var fullt berättigad och
Inga Tidblad var idealisk som den goda och kloka lilla
Lisa. Hennes klara stämma var den som bäst nådde
fram och henes repliker, som i sig rymma styckets
finaste poesi och samtidigt den moraliska tendensen, ljödo
distinkt över rampen. För övrigt medverkade nästan
hela teaterns ensemble och de flesta till på köpet i flera
uppgifter, herrar Billberg, Cederborgh, CarIsten och Bru
nius voro sålunda i elden i olika skepnader nästan hela
tiden.
När Per och Lisa slutligen efter all sorg och
bedrövelse förenades i den lilla vackra landskyrkan, hade
publiken säkert glömt »konstigheterna» och gav spontana
uttryck för sin förtjusning över den lyckliga
upplösningen av denna spännande saga.
Eléne.
Taube, åh, herregudl »Är inte Prinsen nervös?» — »Nej då,
inte ett dugg.» Alltså ingen medkänsla från högre ort. Tur
förresten att han inte är det, så tappar han mig inte, när han
ska bära mig till fönstret. Ja det ja! Jag ska virvla runt och
hoppa upp på en stol och ropa: Ta mig, ta mig! vilket
Walter-Prins Sigvard gör, d. v. s. lyfter mig från stolen och bär mig
till fönstret. Första kvällen kom jag upp på stolen, men medan
jag ropar, känner jag allt gunga under mina fötter, ty en
teaterstol i Uppsala, ett scengolv i U. plus en klumpeduns i U. det
måste bli kullerbytta. Mycket riktigt, stolen gled undan mina
fötter och själv räddades jag i sista ögonblicket från fall och
DC.7bid£Lscm
Hovjuvtlerarc. Operahuset, Sthlm.
fiasco och fann mig tryggt vilande i den raskt framskyndande
Walters armar. Andra kvällen var det än värre. Dels var jag
nervös för stolscenen, dels snurrade jag runt för länge och när
jag väl kom upp på stolen fortsatte hjärnan att virvla runt för
sig själv och corpus tumlade ner på andra sidan stolen, där
rampens gas och glas och publikens förfärade blickar kom mig
att önska en bråd död. I nästa ögonblick svängdes jag lekande
lätt upp i luften av Walters starka armar och var befriad från
alla balanseringskonstens svårigheter. Heder åt en sådan prins!
Jag är nämligen inte så lätt som jag ser ut — och följaktligen
det blåa blodet inte så svagt som det är blått. Anne-ilarie.
CLARA EKSTRÖX1S
öptisfca ^Magasin Fimun^^Brnndlä
Kungl. Hooleotrantör
£VaGo6stovg 3, StocQfjoCm.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
