Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCENEN
genre i. Frankrike. I detta av konstens gudar benådade
land fanns tidigare ingen dramatik för barn. Bara på
sex år har en vacker samling uppstått. Man har
framför allt försökt flytta alla inom barnavärlden populära
hjältar upp på scenen. Jag räknar upp några opus ur den
nya repertoaren: Popaul et Virginie, Gulliver au Pays de
Lilliput — ett litet versdrama av Raymond Genty och
Charles Clerc som fick fint litterärt betyg — Les Bottes
de Sept Lieues, Le Cirque Piccolo, Les Deux Nigauds
med flera. Hela den franska repertoaren utmärker sig
genom att vara både rolig och moralisk. Under de sista
åren har Paul de Pitray dramatiserat sin berömda
mormors, grevinnan de Ségur, barnböcker och Le Théåtre
du Petit Monde kommer att framföra ett par av dem
denna säsong. Företaget har erövrat barnen helt och
hållet genom att de alltid ha roligt och de vuxna genom
att inte glömma sens-moralen.
Härom eftermiddagen var jag på en offentlig
generalrepetition av ett nytt program. Le Journal des Enfants
hade 1832 en följetong som gjorde stor lycka och som
blivit omtryckt i bokform många gånger. Den hette
Jean-Paul Choppart och hade till författare Louis Desnoyers.
Nu ha två teater- och barnkunniga herrar stöpt om den
för scenen. Det har blivit ett trevligt spektakel för den
yngre årsklassen.
Liksom i Italien får man se barn agera som
fullfjädrade artister i Frankrike. I Jean-Paul Choppart deltager
en hel trupp osnutna aktörer och göra furor. Det
förekommer alltid barn på scenen i Le Théåtre du Petit
Mondes spektakel. Och om de vuxna artisterna ibland
stapplade på läxan så äro ungarna så mycket säkrare.
Första akten spelas i ett klassrum där barnen
tyrannisera läraren. Jean-Paul är hjälten i alla upptågen.
Innan han gick hemifrån på morgonen har han stängt in
sin lilla syster i ett skåp därför hon förbjudit honom
tömma sin sparbössa. Nyckeln har Jean-Paul i fickan.
Fadern kommer till skolan och den elaka gossen skall
stängas in i källaren bland råttorna tills han blir snäll
igen. Men medan läraren går för att få tag i nyckeln
hoppar Jean-Paul ut genom fönstret och rymmer
tillsammans med skolvaktmästarens son.
Äventyren börja. Först få pojkarna slita ont hos en
mjölnare, sedan komma de till cirkus och få det ännu
värre. När de blivit tillräckligt straffade visar sig
faders-tjället vara närmare än de tro och pjäsen kan sluta med
en stor förlåtelsescen och goda löften för framtiden.
Två pojkar i 10-12-års åldern göra huvudrollerna och ha
hela salongen med sig. Det är så riktigt och roligt allt
de göra att man häpnar över prestationerna. Bara
hjältens stumma spel är rent virtuosartat.
Mellanaktsmusik förekommer aldrig i Paris. I stället
roar Le Théåtre du Petit Monde sin ungdomliga publik
med huvudbry. En herre kommer till exempel fram
under första mellanakten och frågar barnen om de kunna
bilda så eller så många ord av bokstäverna i styckets
titel. Han nämner att en fransk sjöstad, ett farligt djur
och några ord till kunna plockas fram. Alla som lyckas
få sedan en liten present. Jag tror metoden är utmärkt
för att fylla ut pauserna. Barnen behöva sysselsättas hela
tiden.
Publiken är alldeles härlig på dessa spektakel.
Franska barn äro de näpnaste som finnes. Dessa små
monsieurer i sammetsjacka med sidenskjortor och små
made-moiseller med långa handskar uppföra sig med
verklig grandezza. Man får en lektion i takt och ton. De
tilltala varandra med monsieur eller mademoiselle och
imitera den stora världen. Titeln på företaget är vald
med omsorg. Den lilla världens teater passar just i
Paris. Bror Cenlerwall.
DIKTER OCH VISOR PÅ SKOLTEATERN
Det tredje och sista programmet för terminen för den
äldre gruppen upptog en recitations- och visafton, där
teaterns främsta krafter medverkade för att roa det
ungdomliga och frän början entusiastiska auditoriet.
Mathias Taube inledde programmet med ett pampigt
framförande av Verner von Heidenstams Fångarna i
Tobolsk, som han tolkade med innerlighet och kraft.
Därefter framträdde fru Inga Tidblad, hälsad av en
hjärtlig applåd — hon förkroppsligar ju också den sötaste
lilla sagoprinsessa en barnpublik någonsin kan önska
sig — och läste först på lustigt dalamål Karlfeldts Elie
himmelsfärd och därefter Hjalmar Söderbergs känsliga
lilla skiss En herrelös hund, som i skådespelerskans
tolkning fick just den rätta rörande hjälplösheten. Så kom
Uno Henning och slog an de muntrare strängarna med
Karlfeldts Den misskände spelmannen — men Gud vet
om han inte inhöstade de största sympatierna, då han
visade sig icke vara riktigt säker på läxan;
skolungdomen i salongen tycktes i alla händelser känna sig
vänskapligt solidarisk! Sedan fru Brunius på ett utsökt sätt
läst några moderna skalder, bland annat den vackra
dikten Hjältarna av Asplund, kom föreställningens clou:
Gösta Ekmans debut som vissångare. Och hr Ekman
sjöng så mjukt och humoristiskt och docerade så lekande
lätt och elegant mellan visorna, att han tog.sina åhörares
hjärtan med storm — det vill säga pojkarnas, flickornas
hade han nog förut. Munterheten var stormande efter
och under avsjungandet av Ett gammalt skillingtryck och
bifallet steg till full orkan efter Birger Sjöbergs lustiga
I Spaniens månsken. Succén var klar.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
