Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
........................................................................ SCENEN .iiiiiiimiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiHimiimiiiiiiiiiiiiiiiuiimiiiiiiiiiimMiimiimiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiHiii»
ilmens krönika
Säsongens stora premiärer koncentreras sedan gammalt till
veckorna kring jul och nyår, då varje filmfirma kommer med
»årets märkligaste film», ja, ibland kanske till och med
»århundradets film». I höst har dock produktionen varit ovanligt
jämn och av god klass, vadan man knappast kan tala om någon
egentlig klimax — utom möjligen beträffande Ben Hur, som
ju onekligen är en prakt- och elitfilm framför de andra.
Denna imponerande film tilldrager sig som bekant vid tiden
för Kristi jordevandring och man har icke skytt några
kostnader för att ge trovärdigt intryck, icke minst arkitektoniskt, av
detta den stolta romartidens sista skede. Man tror gärna
ryktet om de oerhörda summor, som nedlagts på uppbyggandet av
delta filmkomplex, och resultatet har också blivit ett verk, som
står absolut hors concours. Det rymmer scener av
storvulenhet, av utsökt romantik och av nästan plågsam spänning. Det
sistnämnda gäller först och främst den fenomenalt skickligt
gjorda kappränningen på Antiokias cirkus, där Ben Hur
slutligen vinner en glänsande Viktoria över sin trolöse vän, den
grymme romaren Messalina. Det stora sjöslaget mellan romarna
och sjörövarna är även ett vackert prov på regiteknik och
detsamma gäller de ohyggliga interiörerna från galärerna.
Berättelsen om timmermannens son illustreras i en rad välgjorda
kolorerade bilder, burna av stark religiös stämning. Ett
skickligt drag är, att huvudpersonen aldrig synes, man ser endast
de undergörande, hugsvalande händerna och glorian, som
omstrålar honom.
Ramon Novarro spelade Ben Hur och hans
framställning uppbars hela tiden av en intensitet och en
omedelbarhet, som verkade fullt äkta och övertygande. Som
hans motpol stod Francis X. Bushman, en briljant romartyp,
praktfull, övermodig, grym och hänsynslös, en prestation
varmed denne halft bortglömde skådespelare åter trätt fram i
första ledet. May Mc Avoy var söt och nätt som Ben Hurs
älskade, men alltför obetydlig både i typ och spel för att
försvara sin plats i denna monumentalfilm. Däremot hade modern
och systern goda framställarinnor och Carmel Meyers gav full
illusion av egyptisk vampyr. De enskilda prestationerna
betydde dock mindre i denna film, som främst imponerade genom
sin prakt och tyngd, de suggestiva masscenerna och handlingens
intensitet. Regissören, Fred Niblo, har med denna stolta
skapelse erövrat filmens höjder som kanske ingen före honom.
Från »Ben Hur» till »Bohéme» är steget ganska långt — från
romartidens kulmen till Paris år 1830. Bohéme är filmen om
fattigdomens poesi, ett begrepp som väl nu för tiden är så gott
som okänt och som säkerligen sällan har sin motsvarighet i
verkligheten. Men i Qartier Latin, den glada bohemens hemvist,
där fanns den. Handlingen, som ju är väl känd från romanen
och operan, har på ett skickligt sätt överflyttats till vita duken
och regissören, King Vidor, har lyckats skapa en förnäm och
intim film. Iscensättningen var enkel och verkningsfull, från
den glada skarans vårutflykt minns man en serie utsökt vackra
och poesifyllda tavlor, minnande om Watteau.
Ingen mindre än Lilian Gish innehade Mimis roll och i
lyckligare händer kunde den väl näppeligen kommit. Hon har
speciellt förmågan att kunna tolka vad denna roll inrymmer av
fågelaktig skygghet, blomlik charm och dödsmärkt tragik. Och
ändå saknar denna filmens Duse ingalunda belackare, som
påstå henne vara en tom konstprodukt, torr och affekterad — se
på Gloria Swanson och Colleen Moore, det är sund naturl Ja,
vill man på filmen se återgiven den charlestonbitna och kavata
backfischen av i dag som kan studeras på varje restaurantlokal,
då är förvisso de nämnda damerna fullt naturliga, men är denna
typ verkligen identisk med kvinnan sådan hon är innerst inne
och alltid har varit? Är hon inte i grund och botten en mjuk,
hängiven och skygg varelse, fastän livet, männen, tidsandan,
vad ni vill, gjort henne annorlunda?
Lilian Gish representerar den sannaste kvinnotypen, sådan
man finner henne i dikten och historien — och säkerligen finns
hon också här och där i världen fast man inte möter henne på
livets vardagsvägar. Varmed vi ingalunda vilja ha uttalat någon
önskan om, att världen vore full av små poetiska våp — men
förneka inte hennes raison d’étre! Om den lilla Mimi sålunda
är personifikationen av den allra ljuvaste kvinnlighet, så är
Rodolphe i John Gilberts tolkning lika äkta. Han har
manlighet, eld, temperament och —brutalitet. »Bohéme» är en
sentimental film — men varför skulle icke en film någon gång få
vara sentimental? Det behöver inte vara sötaktigt jolt — livet
kan även vara bittert sentimentalt.
Av de svenska noviteterna intar Flickorna
Gyurco-v i c s främsta platsen. Ragnar Hyltén-Cavallins har regisserat
filmen och har lyckats skapa ett lustspel, som är både muntert
och rörligt — fast tyvärr också en smula rörigt___________ Det är
säkerligen inte lätt att göra publiken till lags: i allmänhet
klagar den över stillastående handling i de svenska filmerna men
här har man tydligen försökt att stoppa in så mycket handling
som möjligt. Det ena äventyret, den ena intrigen avlöser den
andra i så snabbt tempo att publiken ibland knappt hinner följa
med. De många lösa episoderna förrycka emellertid
helhetsintrycket och dessa ideligen upplagda intriger omintetgöra en
logisk handling med klar klimax. Med denna reservation kan
man dock säga, att filmen är både rolig och underhållande och
rollerna äro i allmänhet mycket lyckligt besatta.
I en klass för sig står den lilla engelska stjärnan Betty
Bal-fcur, vilken som Mizzi utvecklar ett sprudlande lustspelshumör och
en imponerande filmteknik. För den manliga huvudrollen hade
engagerats Willy Fritsch, som är en glad g a rf o n och väl fyllde
ROLF
melodier i sang av Ernst Rolf samt i orkester av
Dojos Belos konstnärsorkester finnas endast
under märke
Bergqvist & Nilsson Pianofabrik
UTSTÄLLNING:
MALMSKILLNADSGAT. 19 B, STOCKHOLM
Kligl. Hivleverantör Godt svenskt fabrikat Bekväma betalningsvillkor.
M
fervstärkande
och uppiggande vid
svaghetstillstånd är
järnmedicinen ^ / D O Z A N
\ngriper ej tänderna — Förordas av läkare. — Fås å alla apotek.
Ut O Z AK 4 IDOZAX ll Begär original-
9 vagt avförande. ej ar fö rumle. flaska ä kr 3:50.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
