Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fnimiiiiiimiimintiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiimiitiimiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiii
SCENEN iiHiHUHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiim*
Filmens krönika
De senaste veckornas filmskörd har konstnärligt sett varit
tämligen jämnstruken, på ett undantag när. Och detta undantag är
— naturligtvis höll vi på att säga — Victor Sjöströms senaste
filmskapelse, Den röda bokstaven. Miljön är som bekant
1700-talets puritanska Boston med sina för en modern åskådning
obegripliga och närmast löjeväckande sedebegrepp och vanvettiga
moraliska dogmer. Så småningom glömmer man dock att
förundras över dessa småsaker och ryckes oemotståndligt med tack
vare handlingens gripande intensitet. Och Victor Sjöström har
tehandlat den puritanske prästens och den lilla sömmerskans
tragiska kärlekshistoria så mjukt och skickligt som endast han
kan det. Man får mer än ett tillfälle att beundra enkelt men
genialiskt komponerade scener, och i sin helhet erinrar filmen
ganska starkt om ett av regissörens mästerprov här hemma,
»Vem dömer?»
Som den puritanske prästen har Lars Hanson sin första
uppgift i amerikansk film, en roll som förträffligt passar hans typ
och temperament. Han genomför den också skickligt och
ställvis gripande, men man kan icke värja sig för tanken, att han
dock gjort avsevärt bättre saker här hemma. En viss stelhet
gör sig gällande i mimiken, ehuru denna stelhet dock icke
innebär uttryckslöshet. Måhända framkallas denna kritik genom
samspelet med Lilian Gish, som ju är en oöverträffad mimisk
konstnärinna. Förhandsreklamen har redan omtalat, att hon här
nått högre än kanske någonsin förut, och den har verkligen talat
sant. Hennes ansikte i schavottscenen med dess uttryck av
förtvivlan, spänning och stolthet och med de uppspärrade, tårblanka
ögonen var oförglömligt.
Victor Sjöström har lärt amerikanarna tolerera film med
tragiskt slut och överhuvud dystert innehåll — men nu skulle det
onekligen vara intressant att snart få återse honom som
lust-spelsregissör. Som sådan har han ju dokumenterat sin milda
•och soliga humor bland annat i »Hans nåds testamente», medan
han under sin Usa-sejour enbart gått i den tragiska för att inte
säga drastiska genren.
Ett sprittande muntert tokeri är Ufa-filmen Kyska
Susanna, lyckligt betecknat som filmskämt. Tyskarna synes ha
specialiserat sig på att genom filmen återuppliva de odödliga
gamla operetterna och försöken måste sägas ha slagit väl ut,
om man betänker huru skilda dessa båda konstarter äro till
sitt väsen. »Kyska Susanna» innehåller en massa mer och
mindre roliga upptåg och intriger samt champagne, charleston
och kyssar i ansenliga kvantiteter. Att en del detaljer sedan
äro mer än lovligt naiva och dessvärre tämligen smaklösa får
man överse med för det goda humörets skull — den tyska
humorn är ju som bekant inte riktigt densamma som den svenska.
Och om scenerna ibland äro tämligen löst hopfogade så hinner
man i alla fall knappast märka det på grund av den snabba
farten. De agerande spelade operett för brinnande livet och det
var ju också det enda riktiga. Willy Fritsch har man sett så
ofta på filmduken de sista månaderna att man kan honom
utantill — och någon förnyelse är väl knappast att vänta. Han äi
emellertid en ledig och fullt acceptabel operettcharmör. De unga
damerna Lilian Harvey och Ruth Weyher voro glittrande glada,
söta och ungdomliga, vilket var ungefär vad som behövdes.
Kompositören Jean Gilbert själv skymtade i några scener som
kapellmästare på Moulin Rouge — och samtidigt beledsagades filmen
av det förfärliga karusellpositiv, som Skandiateaterns orgel
utgör! Tror man att publiken i filmens senare skede är så inne
i handlingen att den icke märker, att orkestern sakta smiter ut
och lämnar orgeln att ensam sköta den musikaliska
beledsag-ningen? I så fall skulle den antingen vara musikaliskt imbécile
eller också stendöv!
För att fortsätta i den glada genren: en av de roligaste och
skickligast gjorda filmfarser vi sett sedan Chaplins »Guldfeber»
är en film med den obegripligt fåniga titeln Han som får
kyss a’n a. Att försöka skildra de många befängda och
oemotståndligt skrattretande situationerna är omöjligt. Filmen har
flera beröringspunkter med »Guldfeber», i synnerhet i senare
delen, där man får bevittna de mest nervkittlande sensationer i
förädlade publiken med »Lars Anders, Jan Anders och deras
barn». Jag spelade Lars Anders mycket realistiskt. En poäng
som jag var särskilt stolt över var att jag snusade, jag plockade
in den ena mullbänken efter den andra till publikens stora
förnöjelse. För att möjliggöra detta hade jag hittat på att
använda cacao i stället för snus vilket var mycket
verkningsfullt, men tyvärr även mycket dyrbart för mina blygsamma
förhållanden.
På kvällen, när vi återigen samlades hos vårt värdfolk, hade
vi naturligtvis väntat oss en del komplimanger, men dessa
uteblevo.
Värdinnan, som för första gången hade stiftat bekantskap med
Thalia, hade väntat sig något helt annat. Hon tyckte vi var så
eländigt klädda och så fult målade så hon ville aldrig mer gå
och se några »teaterpjäsare». Hon hade en gång sett en
varieté-trupp, »Pettersonska sällskapet», som betydligt överglänste oss,
där hade de både spelat orgel och gitarr, och en fröken hade
till och med uppträtt i paljettkjol. Så vår föreställning var något
för fattig för folk som sett så glänsande saker.
Och mannen hade väntat sig att få se »lyftare» så för honom
var vår föreställning en gräslig missräkning.
Den övriga delen av publiken måtte tyckt detsamma, för
dagen därpå hade vi mycket litet folk. Så vi lyckades aldrig ge
Ankarsrum någon högre lyftning. Valdemar Dalquist.
►arl E. Nordbergs Damskrädderi & Pälsatelier
Tel. 96 38
NORRMALMSTORG 4,1tr.
Tel. 96 38
Alltid chic och elegant utförande.
Obs.l Avd. för damkonfektion.
On parle franca’s. Man spricht deutsch. English spöken.
NYHETER I ALLA SLAGS;
PÄLSVAROR, KAPPOR och PÄLSAR på beställning.
Stort rikhaltigt lager. — Reel behandling. — Léga priser. |
Körsnär ERNST LUNDH
Telef. 836 56. 25 UPPLANDSGATAN 25. Norr 210 72. t
TILL KARNEVALEN
STORT URVAL ELEGANTA DAMVÄSKOR
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
