Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nQimillMIIIIIIIIIIIIIIIMIIIIIIIIIIIIMIlMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMMIIMIJIIIIIIIUIIIIIMIIIIIIIIIMIIIIIIIIIIIIIII SCENEN IIIIIIUHIIIIIIIlUiniUIIIIIIIIIlMIUIIIllHIIIIIIIIIIIIIIIIIMIIIIIlMIIIIIIIlnllllllllHIIIIIIIIIIIIinilimiinaillW
LANDSORTSTEATERNS MISÄR
Av IVAR THOR THUNBERC
Under ett par decennier, och kanske längre, ha med
vissa mellanrum landsortsteaterns förfall och
uppryckning diskuterats. För så där en 15 år sedan voro vissa
statsåtgärder (koncession) allvarligt på tal, och det
debatterades i logerna med en lidelse och dramatisk kraft,
som det skulle ha varit en fröjd att få känna en fläkt
av på scenen. De ledande teaterdirektörerna blevo vilda
om ordet koncession nämndes. De slogo sig för sina
breda, självständighetsbuktande bröst så att
teaterdammet rök om solkig Hamletdräkt eller påsmetad
teater-bonderock. Och de ropade med knutna nävar i höjden
(om de ofta bekymmersamma logeförhållandena det
till-läto) att förr skulle de bli gatsopare än
»koncessions-direktörer».
Nåja, det var ingen som behövde byta om yrke av den
anledningen. Trots nya diskussionsanledningar har det
inte blivit någon annan ändring än att förfallet
fortsatt. Och i det här laget kan raseringsverket anses vara
absolut fullbordat. Teater i verklig mening existerar inte
längre.
Man kan således påstå, att de värda herrar
riksdagsmän, som framkommit med en ny motion om utredning
av teaterfrågan, äro något sent ute. Åtminstone för
landsortens vidkommande. Härvidlag finns det knappast
något att stödja och hjälpa.
Förslaget den här gången om statliga åtgärder tror
jag icke framkallar några våldsamma slag av knutna
nävar, teaterdirektörsbrösten torde inte längre tåla en
sådan påfrestning. Tiden har tagit ut sin tribut lika
skoningslöst hårt invändigt som utvärtes. Scenen har
knappast någonsin haft att uppvisa en mera tragisk typ än
den gamla landsortdirektören själv just nu.
Skulle det nu emellertid verkligen bli en utredning av
och förslag till åtgärder, är det absolut nödvändigt att
de som få saken om hand tränga till botten av eländet.
Ty utan full kunskap om de nuvarande förhållandena
kan man inte nå rätta utgångspunkten vid frågans
behandling.
Det fåtal äldre direktörer, som ännu utöva fri
teaterverksamhet, ha inte så särskilt stor moralisk skuld till
förfallet — de äro »beklagansvärda tidsoffer». Den
del man kan räkna med skulle då huvudsakligast bestå
i att de slappt fallit undan för en vulgärstämplad
smakriktning. De ha icke förfogat över varken andliga eller
materiella resurser för att framgångsrikt kunna
konkurrera med de glittrande och ytliga nöjen geniala
uppfinnare och negrer bestått en senare tid. De ha bara svurit
över de dåliga tiderna, skällt på publiken och sökt rädda
sig till en fattig brödbit som — affärsmän. Det syntes
dem i någon mån vara lättare att ernå bärgning som
resande i teater, och så blev det så småningom slut med
teatern. Så hårt är dock alltjämt betrycket, att man
vågar påstå, att en teaterdirektör lika gärna skulle äga
en skjutbana, en cirkus eller en ambulerande
kortvaru-affär som ett teatersällskap, blott han visste att detta
gav ekonomiskt tryggare tillvaro. Ty de kämpa
verkligen en hård och oviss kamp för sitt och sina sujetters
livsuppehälle. Det är rent omänskligt vad en
teaterdirektör kan få släpa för att hålla sitt lilla företag i gång.
Affärsmannen är så strängt sysselsatt, att det omöjligen
kan bli någon tid över för scenledaren. De unga, som
ännu våga försöka sig på vid landsortsteatern, kunna
lämna de blivande utredningsmännen ett det rikaste
material för kontrollering av vad här sagts. Och jag tror
knappast att direktörerna själva skola känna sig
manade att mildra påståendena.
Visst kan man ännu märka svaga ansatser, men så
när som på något fattigt undantag förekommer inte
längre ett kunnigt och målmedvetet instuderingsarbete.
Det är bara att ge f—n i den s. k. konsten och försöka
släpa sig fram så gott man kan. Förresten äro flera av
de gamla teaterdirektörerna inte alls att räkna med
längre i något avseende, och den rätt duktiga
skådespelarestam som fanns för en 15 år sedan, är spårlöst borta.
Möjligen anslås en eller ett par veckor till repetitioner
vid säsongens början, men sedan är det vanligt att
skådespelarna få sina roller framslängda med beskedet: Slå
i er det här, vi ska ha premiär om ett par dar. Och
det händer mer än ofta, att premiären äger rum utan
att en enda repetition hållits. En liten hjälp vid sådana
tillfällen har kanske varit att några av skådespelarna
tidigare medverkat i pjäsen. Både Shakespeare,
Strindberg och Ibsen ha slängts fram efter blott ett par
genomläsningar.
Vid de tillfällen då det göres några allvarligare
ansträngningar är förhållandet vanligen det att en gäst
engagerats eller att författaren till någon eftersökt pjäs
föreskrivit vissa villkor. Så kan det också hända att de
ti A,-B. Nordiska Tvätt- & Strykinrättningen Ring 30460, N. 9960, N. 20400 Så HåmU Vi stryker en krage, som den skall strykas, så att
halsduken löper lätt och ledigt, och man slipper slita och dra, så att både knapphål och halsduk går sönder. H. K. H. Kronprinsens Hovleverantör.
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
