Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•llllllllllllll!llllllllllllllllllllllll!lll!lllllll!!l!IIIIIIIIIIIIMIIIIIIIII!llll!llllllllllllllllllllmillllllllllllllllllll S C E N E N IIIIIIIIIIUIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIUIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMIIIIHIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIimilll
scen efter det kända mönstret av Swanteatern i gamla
London och gav farsen i tidstrogen stil, som betonades
bl. a. genom att skifta brädlapparna på pelaren för att
upplysa publiken om scenförändringar.
Oscarsteaterns publik uppförde sig lyckligtvis bättre
än Swanteatern. Där hände det, att man kastade
matrester i huvudet på de uppträdande. Här jublade
publiken, sorgligt nog, åt de allra enklaste roligheterna, när
kittelflickaren fick ont i magen eller när papphästarna
stegrade sig.
Stycket gavs med det ursprungliga för- och efterspelet.
Härigenom fick man förnyad anledning att konstatera
att den litterära stortjuven eller mildare sagt
omarbetaren Shakespeare, som gladeligen stal idén till
Argbig-gan från ett engelskt äldre stycke eller också direkt från
Ariosto, i sin ordning blivit bestulen av Holberg.
Förspelet var ju gamla hederliga »Jeppe paa Bjerget» upp
i dagen!
Trion Pauline Brunius, Gösta Ekman och Rune Carl-
sten kände sig tydligen riktigt på sin mammas gata.
Det strålade av dem av livslust och teaterglädje. Såsom
heltonen lagts över stycket kan man inte annat än
beundra prestationerna, fast det skreks, levdes och
stampades våldsamt ibland så scendammet rök högt i sky.
(Plats för annons för dammsugare!)
Renée Björling, Mathias Taube, Hugo Björne och Uno
Henning lyckades skilja sig ut ur den långa personlistan.
Gösta Gustafsson också med sin magra Curtis. Gremios
läspning föreföll omotiverad och störde diktionens
tydlighet. Man behöver inte inbilla publiken, att Gremio är
göteborgare!
Ernst Brunman gjorde kittelflickaren riktigt bra. Det
hela verkade utomordentligt lustigt.
Lustigt var också att iakttaga med vilken tydlig
beundran den kvinnliga publiken sväljde den botade argbiggans
straff- och varningstal till kvinnan att i allt vara
mannen underdånig. Kanske vi, alla otäcka karlar, misstagit
oss om de moderna kvinnorna? Kanske de icke begära
bättre än att lägga sig ned för sina »herrars fot?»
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
