Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiKiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinmiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiHiiiiiiiiiiiiii
EN KRITIKER I KRITIKENS SKÄRSELD
Urpremiären på Adils och E/isiv
Det är inte lätt att göra människor till lags. Därom bär
den senaste födelsedagspremiären på Operan ett nog så
drastiskt vittnesmål. Kungliga teatern och dess chef gör
sitt bästa för att P.-B:s nya opera, Adils och Elisif
skall få sin urpremiär på kompositörens 60-årsdag. Det
är inte alls svårt att förstå, att operachefen vid detta
tillfälle var mycket angelägen att undvika varje försening.
Det kunde ju misstydas, och man kan vara övertygad om,
att det också skulle ha blivit misstytt, om John Forsell här
hade svikit sitt löfte till märket P.-B., även om den senare
efteråt försäkrat, att han själv tillstyrkt ett uppskjutande
av premiären. Äntligen hade sångaren fått ett tillfälle till
hämnd på kritikern, hade det naturligtvis hetat —
situationen var inte så vidare angenäm för operachefen, i
synnerhet som det före premiären i en stor daglig tidning hade
insinuerats något om »operamysterier», och det desslikes
hade antytts, att hr Stockmans indisposition berodde på,
att han icke kunde sitt stora parti. Om urpremiären för
att använda ett milt uttryck, inte blev den väntade
framgången, får man mänskligt att döma inte lägga skulden
härför på operaledningen. Går man också förbi musiken,
vars värde kan utläsas ur de rätt starkt
divergerande recensionerna, varav här nedan återges utdrag, vore
man däremot frestad att ge föreställningens regissör någon
del av ansvaret för den uteblivna succésen, ty för var och
en som är en smula teaterinitierad framstår det som en
gåta, hur en person som varit anställd som sceninstruktör
och regissör vid Kungliga teatern i ett par år har ansett
det förenligt med sin konstnärliga värdighet att presentera
en sceniskt så undermålig föreställning som premiären
på Adils och Elisif, och i detta fall torde icke P.-B. kunna
undandraga sig ansvaret för hela raden av uppenbara
brister i mis-en-scénen och i den dekorativa inramningen.
Dessa ha ju också påtalats av den teaterkunniga delen av
kritiken. Skulle man förebrå operaledningen något så
vore det i detta sammanhang. Ty dét är väl frågan om,
huruvida icke densamma har skyldighet att öva en viss
kontroll även över en regissör som fått fria händer att
iscensätta ett verk och att gripa in i händelse den märker
att det är något på tok.
M. P. i Sv. D.: »Såväl Arnljot som Adils och Elisiv stå på
diktarens mest personliga tankegrund, och man behöver
icke söka länge förrän man även i det nya verket skymtar
brottstycken av den mest oförfalskade självdeklaration. —
De tala mest, dessa älskande, och lyfter melodien ibland
sina vingar till flykt, så klippas de av, den efterlängtade
lyckobringaren störtar ned någonstans i orkesterns grunda
böljor, och talet, talsången, triumferar, men tråkar
ut en. — Det är verkligen svårt att i denna opera
framleta tio musikaliskt rättfärdiga tankar, med hänsyn till
vilka jag inför mitt kritikersamvete ville göra en förbön
för verket som helhet. Bortsett från några enstaka typiska
P.-B.-vändningar i harmoniken rör sig det orkestrala
underlaget inom det mest alldagliga efterwagnerska
klangområde. Motiven sakna för det mesta en mera utpräglad
profil. Får man någon gång tag i något, som fördelaktigt
skiljer sig från den indifferenta klangmassan i orkestern,
så liknar detta något antingen Wagner — eller
Frösö-blomster. — Det enda som väcker ens oförbehållsamma
beundran är den mästerliga genomföringen av talsången.
Häri har Peterson-Berger verkligen nått högre än
någonsin tillförne. Men man kan icke annat än förvånas över
den tekniska hjälplöshet som avspeglar sig i
Peterson-Bergers orksterbehandling.»
E. N—m i D. N.: »Den förhärskande stilen är en talsång
av skiftande pregnans, som låter handlingen utveckla sig
med något av taldramats frihet, men här och där övergår
i melodiskt fixerade moment för att i bland övergå till
rytmisk ‘ång, där en än kraftig, än ljust nordisk folkton
skimrar igenom den alltjämt fullt personligt hållna
musiken.»
S. S—n i St.-T.: »Den musik Peterson-Berger skrivit till
detta sceniskt välbyggda, mänskligt levande och ofta
språkligt vackra textunderlag är av betydande värde —
nationell, dramatiskt uttrycksfull, festligt glansfull,
lekande och patetisk, med talsångens viktiga problem fört
fram ett stycke på vägen till lösning.»
O. B—s i A. B.: »Sångpartierna bestå egentligen av
utspunna lyriska recitativ, som lätt och otvunget bäras av
orkestern. — En fastare hopknytning av motiven fattas
emellertid, den lyriska böljegången med sina lätta flöden
upphäver den dramatiska slagkraften och klangvävnaden har
som oftast formen av rapsodi. — Det ljusa behaget, som
ligger över operans både poesi och musik och som icke
sällan fångar öra och hjärta, utesluter icke en viss
entonighet i stämningen. Verket hade vunnit i uttryck, om
starkare kontraster och livfullare brytningar varit
inlagda i musiken.»
Patrik V. i Soc. Dem.: »De långa dialogerna bli i den
recitativform som P.-B. valt, d. v. s. ett försök till fri
talsång, enformiga och tröttande, då man förgäves söker
efter ett ledande eller karakteriserande motiv. Åtminstone
märker man dem icke första gången. Mera undantagsvis
höjer sig recitativet till melodiska fraser eller avlösas av
någon skarpare dramatisk accent. — P.-B:s starka sida
ligger ej i instrumentationen. Orkesterpartiet klingar
ofta tunt och det förbättras sannerligen ej av det rikliga
användandet av piano som orkesterinstrument. För enstaka
klangeffekter kan det vara till nytta, men här har han
använt det på ett sätt som, för att citera det kända
märket P.-B. i en recension, »för tanken på de små
pianoorkestrarna på våra kaféer.»
W. S. i N. D. A.: »Texten till ’Adils och Elisif är skriven
av en verklig dramaturg, därtill en lyrisk poet. — För att
rätt kunna intränga i och analysera ett verk som detta
tarvas mer än två åhöranden. — Dock kan här lugnt kon-
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
