Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiniMMiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiijiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN HiiiiiiiiiiiiiiimiiillllllllluilliliiiiiiiiiiiiiiiiiiiNMiiiiiiiiMiiiiiMiiiliillilllllllllllllliliiiiiiiiiiiiilllliniir
B. C—g i St. D.: »Såsom helhet måste musiken
betraktas som höjdpunkten av Peterson-Bergers produktion för
operascenen. — Uppfinningen är i hög grad frisk och
ursprunglig, blott på några få ställen, i synnerhet i andra
aktens stora duett mellan Adils och Elisiv slår melodien över
i det triviala. — När jag nedskriver dessa rader, står för
mig partituret till Adils och Elisiv i ett förklarat
skimmer.» —
J. R. i G. H. T.: »Det är intet tvivel att icke Wilhelm
Peterson-Bergers nya opera ’Adils och Elisif’ utgör ett
det mest aktningsbjudande försök att ge den
musikdramatiska formen ett poetiskt och av diktarvisshet
genomlyst innehåll. — Och då må genast sägas, att själva
talsången, den recitativiska behandlingen av ordet, är
utomordentligt lyckad. Aldrig förr har svenskt språk klingat
så vackert från en operascen som här. — Musiken bäres
naturligtvis icke upp av talsången, den spelar i orkestern,
och här har man tyvärr det nya verkets ohjälpligt svaga
punkt, den som gör att ’Adils och Elisif trots alla
talsångens ’ förtjänster måste bli dödsdömd — icke genom
kritikens opposition utan därför, att ingen kan undgå
intrycket av enformighet och tråkighet. Den släpar sig fram
seg och jämntjock, utan fantasi, utan uttrycksfullhet. Och
när den, såsom i kärleksduetten i andra akten, blir mera
lyrisk och flytande, antager den en oförställd och
uppriktig banalitet och hänger sig åt brutal och underklassig
kafésentimentalitet. Man vill icke tro sina öron, att en
man med Peterson-Bergers andliga vyer skriver sådan
pigtjusarmusik. — Vad som för kritikern P.-B. betingar
hans ensidighet, blir för honom som tonsättare en
fundamental brist: hans förakt för hantverket. Han har aldrig
velat lära yrket. — Något så amatörmässigt i musik som
instrumenteringen av ’Adils och Elisif’ får man sällan
uppleva i offentligheten.»
Dekorationerna. M. P.: »Förslår det om man säger
att andra aktens scenbild i färg och form hörde till det
gräsligaste jag upplevat på vår kungliga operascen. Ett
konditori i Grönköping skulle möjligen kunna baka ihop
något slags färgrik krokanarkitektur, som påminde om
vad man här fick skåda.» Patrik V.: »Man har svårt att
bilda sig en rätt uppfattning om vilken tid dramat
förlagts till. Adils sommargård kan mycket väl vara en
tämligen sentida segelsällskapspaviljong, som den ter sig
dekorerad med vimplar för en regatta och prydd med
en smakfull röd gångmatta.» B. C—g: »Beträffande andra
aktens dekoration, en öppen plan vid Adils kungsgård,
finnes blott ett karakteriseringsord: skandallösa.»
JEANNA FALKS DANSAFTON
Under det år som förflutit sedan fröken Falks sista
uppträdande har hon tydligen gått ett stort steg
framåt. Linjerna ha vunnit i precision och men märkte t. o.
m. en viss abandon i dansen.
Emellertid tillåter jag mig att fråga: varför skall en
så ovanligt skön kvinna som fröken Falk — osökt
kommer man till liknelsen om Sarons vita liljor — förfula
kropp och ansikte i en sådan oestetisk komposition som
»Furie»? Och varför vrida sig de unga fraicha eleverna
i kvalfulla »fantomkurvor» i stället för att bejaka
tillvaron i dansen? »I söken njutningen men finnen kvalen.»
I »Danstema med variationer» visade också eleverna
att de normala dansrörelserna ligga bäst för dem. Där
lade man t. ex. märke till en söt elev i karamellskär
dräkt, som ådagalade ett för en elev ovanligt
danstemperament; det var dansen i sin renaste form och man hade
liksom intryck av att hennes kropp bars av vingar. På
vissa andra elever måste jag däremot — ehuru de voro
duktiga på många sätt och vis — anmärka att deras
friska rödkindade ansikten bar ett skrämt uttryck av en
nästan pinsam militärisk pliktkänsla. Man skulle här
önska mera neutral mimik. Danser sådana som
»Gat-visa» och »Svenska folkvisor» äro knappast att betrakta
som dans. Att komponera en dans som den förstnämnda
är ju det renaste misstag! Men intet ont i det, låt något
år gå och fröken Falk kommer själv till insikt därom.
Jag konstaterade dock med smärta, att just denna dans
var mest i publikens smak. Man bör emellertid aldrig
nedlåta sig att ockra på denna dåliga smak, även med
MARTIN SÖDERQVIST
Pälsatelier - Damskrädderi
REGERINGSGATAN 51 STOCKHOLM
risk att inte ögonblickligen bli förstådd, och man bör
gärna cedera de frenetiska applåder, som okunnigheten
består. Publiksuccés är luft, ingenting att bygga på.
»Svenska folkvisor» väckte uppseende genom den av
Grunewald härtill komponerade dräkten, som visserligen
var praktfull och vacker, men enligt min åsikt kunde
passa till ungefär vilken annan dans som helst — snarast
orientalisk — men ej till »Svenska folkvisor».
Bäst lyckades enligt min mening fröken Falk i »Alla
Marcia». Vera Alexandrowa.
KÖPENHAMN. — Det Ny Teater hade häromdagen premiär
på ett folkskådespel, Hjem og Jord, av en ung
socialdemokratisk journalist, C. A. Andersen. Han visar i sitt
dramatiska debutarbete en ytterst fredlig, man skulle nästan kunna
säga borgerlig fysionomi. Hans uppfattning av dygd och last,
av duglighet och oduglighet är alldeles densamma som besjälar
den kapitalistiska publik, som befolkar teatrarna, och till sin
disposition har han en så god cch beprövad teaterverkan som
kärleken till torvan. Det har tidigare visat sig att
storstadsborna ha svårt att motstå skildringar av lantbornas trofasthet
till hem och jord: de röras och fängslas därav — kanske
emedan de känna sig mer eller mindre hemlösa själva. Publiken
syntes i hög grad finna behag i underhållningen, som icke gav
deras tankeförmåga så mycket som en pepparnöt att knäcka
och vars hela vänliga ton och demokratiska ande tilltalade
dess folkliga instinkter. Den unge författaren blev framkallad
och hyllad.
j A T E L I E R M O N A C O \
\ Birger jarlsgat an
––––2 7–––-
&leganta damhattar
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
