Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«iiiiiitiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN MNiiuiiiiiHiiuiUHiiiiiiimiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiuiiiiiiiiuiiiim»
Äventyrsfilmen å la Douglas Fairbanks har haft många
efterföljare, men få eller ingen har ändå nått upp till originalet,
■då han är som bäst. Ett av de mest lyckade försöken i denna
.genre är otvivelaktigt En kvinnotjusare, som de senaste
veckorna rullats i Stockholm. Den är byggd på Rafael
Sabati-.nis äventyrsroman »Markis de Bardelys» och fylld till brädden
.av spänning, romantik, fart och galanteri. Man har alltså
ingen-.ting mer att begära utan rycks oemotståndligt med och har
■ofantligt trevligt så länge det varar — något mer varaktigt
intryck är filmen väl knappast avsedd att efterlämna.
King Vidor är regissör för filmen, och att han kan sin sak
har han visat mer än en gång — icke heller här klickar det
på någon punkt, och miljön, 1600-talets glada Frankrike, har
utnyttjats med smak. Kvinnotjusaren spelas med bravur av
.John Gilbert, som ju har alla förutsättningar för rollen. Dess
en smula ensidiga läggning gav honom dock icke tillfälle att
spela på alla sina strängar. Till motpelerska har han Eleanor
Boardman, som har både ras och kultur och besitter ett
sällsynt levande och karaktärsfyllt ansikte utan att dock vara vad
man i allmänhet menar med »filmvacker». Den i en
äventyrsroman oundgänglige boven gestaltas av Roy d’Arcy, som för
närvarande tycks ha monopol på liknande roller och som
onekligen har en fängslande banditfysionomi.
Den senaste svenska nyheten är Bara en danserska,
.ännu ett resultat av det svensk-tyska samarbetet. Det är en
tämligen invecklad familjehistoria med en synnerligen
hand-Jingsmättad intrig. Upphovet till bekymmerna är en gammal,
rik herre, som uppträder i första akten men sedan går till en
bättre värld och efterlämnar en större förmögenhet till sin
jgudson. Varpå elaka tungor utsprida, att den välgörande herrn
egentligen var pappa till den unge mannen. Modern har vissa
svårigheter att bevisa sin oskuld och tragedien är i gång. Med
många avvikningar i handlingen föres det hela dock till ett
lyckligt slut, men dessförinnan har det hänt en massa sorgliga
■och märkvärdiga saker. Den lilla danserskan spelar egentligen
en biroll men är givet den klarast tecknade figuren. Regissören,
■Olof Molander, har tydligen lagt ned mycket arbete på stycket
— att resultatet icke blivit fullt lyckat beror mest på
handlingens brist på konsekvens och klarhet, materialet har varit
alltför vidlyftigt för att sammanträngas inom ramen för en
ordinär film.
Ur de många rollprestationerna höjer sig framför allt två,
Nils Ahréns och Karin Swanströms. I dessa äger svensk film
två verkligt betydande konstnärliga krafter. Ivan Hedqvist
representerar tragiken som vanligt och är alltid vederhäftig.
Filmens hjälte — som dock inte är mycket av en hjälte — spelas
av den tyske skådespelaren Walther Janssen, i sympatiskt minne
1’rån »Karusellen», men här gör han knappast någon människa
glad. Danserskan göres av Lil Dagover, och även om hon här
icke når upp till vad hon presterade i »Hans engelska fru»,
så besitter hon dock en tydlig talang, eld och charm. Dessa
egenskaper letar man förgäves efter hos den nya svenska
ingenuen Anna-Lisa Ryding, som icke heller i denna film
övertygar om sin lämplighet för vita duken.
Från den gladare repertoaren under de sista veckorna notera
vi ett muntert filmspex med titeln Hjältar till sjöss.
Det behandlar alla de vedervärdigheter ett par medlemmar av
den amerikanska flottan hade att utstå under det stora kriget
och är fyllt av befängda situationer. Helt enkelt strålande rolig
är Wallace Beery, vars klunsiga, beskedliga och uttrycksfulla
ansikte lyser upp de flesta scenerna. Den andre kumpanen
spelas av Raymond Hatton, som bildar en verkningsfull kontrast.
Regien är som alltid i amerikanska farser rivande och
handlingen går undan med lika hög fart som den jagare varpå den
utspelas.
En rolighet i den elegantare komedigenren är Brunett
eller Blondin, ett spörsmål, där diskussionen får utgöra
svar på frågan. Här har man lyckats åstadkomma en både
originell, stilfull och ställvis mycket roande anrättning, som
avhandlar en ung mans besvärligheter vid valet av
livsledsaga-rinna. Han avhämtar i en avlägsen landsända — 20 mil från
närmaste saxofon — en obeskrivligt ljuv liten dam med långt
blont hår, långa kjolar, inga cigarretter, ingen charleston, alltså
inkarnationen av den mest förtjusande och omoderna
kvinnlighet. Men dagen efter bröllopet måste han resa bort på en
månad, och vid återkomsten är all kvinnlighet putz weg! Den
lurade äkta mannen tiger och lider, men slutligen förlorar han
tålamodet och begär skilsmässa. Strax efteråt hoppar han
emellertid i en annan galen tunna och gifter sig med en ståtlig
brunett — och efter ett kort äktenskap undrar han stilla och
resignerat, hur i all världen en gentleman kan föredra
någondera sorten! Efter en massa roliga förvecklingar segrar
emellertid till sist den lilla blondinen och återerövrar f. d.
maken-— on revient toujours å ses premiers amours. Adolphe Menjou
är trevlig som alltid, Greta Nissen söt och läcker som en docka
av sévresporslin och Arlette Marchal en charmerande brunett.
Den franska filmen är åter på frammarsch efter
depressionsåren och lär enligt förljudande vara stadd i en utveckling, som
är ägnad att oroa till och med Amerika. En exponent för den
moderna och konstnärliga filmen är Brustna strängar, en
filmberättelse, som onekligen ger betydligt mer än de genomsnittliga
underhållningsprogrammen. Intrigen behandlar ett så enkelt
och tråkigt faktum som penningens makt, inte minst när det
gäller kärlek — men hur utsökt formas icke detta tema! Fransk
kultur, fransk esprit och fransk elegans — det är icke bara
slagord, det är begrepp som ge en obetvinglig charm åt de
konstnärliga produkter, som bär dess prägel. Och en sådan
produkt utgör filmverket »Brustna strängar». Filmen är fram-
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
