Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WNIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIillllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllNIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII S C E N E N lllllllllllllllllllllinMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlllllllllllllllllllllllltlllllllllllllHIIIIIIIIIlllllllllllinilllllll
En gammal man med barnabiick
En regnvaderseftermiddag går jag upp i ett litet
gammalt hus på Place Dauphine i Paris’ äldsta stadsdel,
Seineön La Cité. I en stol vid fönstret sitter en tung,
skallig man, när han öppnar munnen ser jag att han
saknar tander — ändå förefaller han icke gammal,
där är något i hans ögon av denna djupblå friska
klarhet, som man ibland kan finna i en barnablick. Han
reser sig med stort besvär då jag träder in, han är kort
och massiv i sin kamelullströja och sin halsduk. Den
gamle herrn stirrar länge på mig med sina vassa blåa
ögon, jag vänder mig ovillkorligen bort för hans blick.
— Se på mig för tusan, det är er jag talar till!
Stämman är brusten som en remnad klocka och litet
förskräckt borrar jag mina ögon i hans — så nickar han
med en godmodig blink och drar en annan stol fram
till fönstret.
— Tag plats!
Han sitter tyst en stund och pustar, ett litet ur tickar
lätt, annars är allting stilla och jag vågar icke avbryta.
Jag ser på det gamla ansiktet, det har ett egendomligt
frånvarande uttryck — han tyckes helt och hållet ha
glömt min närvaro, så talar han, tankspritt som om han
plötsligt upptäckte mig:
— Fransk teater, jamen min käre vän, det är ju
omöjligt att besvara ett sådant spörsmål — var skall man
börja och var skall man sluta? Bed mig hellre om en
serie krönikor om detta ämne, där jag i lugn och ro kan
hålla reda på mina tankar — jag har dessutom för
mycket att göra för att ha tid med en intervju.
Journalistiken är icke mitt fält och den vållar mig mycket arbete.
Jag sitter som på nålar för att mästaren icke skall
taga avsked utan att ha besvarat ett par frågor. Bättre
än någon annan skulle väl han, som i början fick pröva
på vad stängda dörrar vill säga, kunna sätta sig in i mina
känslor — jag ser ett litet godmodigt drag upplysa hans
ansikte, och jag känner att situationen är räddad.
Tiderna inom teatern alltid svåra
— Le Théåtre Libre, min vän, det är en saga — så
länge är det sedan, och de som voro unga då äro nu
antingen döda eller sitter som ärevördiga åldringar i
akademien.
— Eder bok hör till min bästa lektyr!
— Ni är verkligen för älskvärd. — Det är en bok för
unga, en lära i energi, jag skrev den för att de som sedan
skulle bli förkämpar inom teatern icke alltför lätt skulle
tappa modet. Tiderna inom teatern ha alltid varit svåra
och komma alltid att förbli det — min bok ville bara
säga det, att då Théåtre Libre kämpade var tiden liksom
litet mindre lyhörd för konsten än den nu är. Men man
var idealist, brinnande och häftig, trogen sina ideal,
diskussionslysten och bråkig — målare, skribenter,
skådespelare och musiker — är icke impressionismen det bästa
minnet om vår tid, eller elementernas raseri i
jätteorkestrarna från Bayreuth? Man hade gudar för vilka
man närde en sådan respekt att försök, som icke föllo
under deras allmakt, betraktades med nästan religiös
antipati. Nu — ja Herregud, man är trött efter kriget,
teatrarna stå tomma. Det finns inga författare, säger man,
men jag känner mig övertygad om att verksamheten
inom litteraturen nu är lika stark, ja, starkare än den
var under Théåtre Libres batalj; flera unga skribenter
äro för mig budbärare om en ny stor tid för teatern,
om en fem, sex år skall ni få se en epok, som blir lika
egendomlig och lika rik som slutet av det nittonde
århundradet — bland de unga ha de flesta mer talang än de
hade, som blevo så förhärligade vid Théåtre Libre.
Den genombrottstid som Théåtre Libre levde i
återfinnes nu i Amerika, där den ena märkliga talangen efter
den andra växer fram — låt mig nämna ett namn som
Eugéne 0’Neill, som enligt min mening är en av vår tids
egendomligaste gestalter — låt mig också nämna
Som-merset-Maugham, vars stillahavsskådespel »Rain» jag
nyligen läst med största förtjusning.
Tro på framtiden!
För ögonblicket ser det ut som teatern alldeles skulle
uppslukas av den fördömda biografen, som i allt högre
grad utvecklar sig, tager dess manuskript, förbättrar sin
teknik o. s. v. och som alltmer drar publiken till sig.
Det ser nedslående ut, men — och det säger jag till alla
unga — svårigheterna finnas alltid, ser en epok ljusare
ut än en annan så är det för att den har frambragt män,
som har vetat att bekämpa dem. Tro på framtiden och
gör något för att göra tron till verklighet!
Och hur är det nu hos er i Norden? — Antoine
ser frågande på mig.
— Hos oss lider teatern nöd, vi sakna författare,
riktiga djupa talanger — våra skådespelare äro goda nog!
— Jaså — jag hade samma intryck av min kära vän
Poul Reumert. Ni har ju i Skandinavien ett monstrum,
som heter Ibsen, och där hans hov har trampat där gror
gräset icke mer — liksom i England där de ha
Shakespeare och som det var här under Hugo. — Jag var den
förste som spelade Ibsen här i Frankrike — hur
egendomliga äro icke dessa tunga skandinaver! Jag vet icke
om mina föreställningar skulle ha tillfredsställt en
landsman till den store norrmannen, vi ha ju inga andra
betingelser för att förstå honom än geniets internationalitet,
och man måste »bereda» dessa egendomliga arbeten så
gott man förmådde efter eget skön. Skandinavien, som
vi fransmän först genom detta geni lärt känna och
beundra, ligger tyvärr långt mera fjärran från oss än blott
tre-fyra dagsresor. Jag har gjort en foredragsturné i
både Norge och Sverige men kölden blev mig för hård,
och innan jag nådde Danmark for jag hem igen.
Antoine tiger och reser sig med besvär från sin stol:
— Jag är ledsen att icke riktigt kunna vara eder till
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
