Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niii:iiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!iiiiiiiiiimi!i!iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii.iiii S O H
vändelser till kaféinnehaverska, gäster och
serveringsflickor. En dylik episod vore väl ej så överraskande på
någon Montmartre-restaurang, men här i Vasastan!
Det var i sin kortvarighet en av artistens mest lyckade
prestationer. Den var alldeles improviserad. Men har
inte improvisation, som självsvåldigt tar scenen i
besittning, gärna varit en ingrediens i hans spel, t. ex. som
Juppe (på franska: Jupin) i »Orfeus i underjorden» eller
Bartolo i »Barberaren?»
Om Stiebel på Operan särskilt uppmärksammas som
skådespelare, så har hans sceniska utbildning också
något avvikit från den för operasångare vanliga. Efter en
del studier samt uppträdanden vid Emil Lindens resande
operasällskap hamnade han på Svenska teatern under
Harald Molanders regissörstid. Till en början fick han
som enkel statist nöja sig med stumma roller. Men han
lyckades — för att citera en spirituell vändning ur en
tidigare artikel om honom — »likafullt göra sig hörd.»
Man lade märke till hans maskeringstalang — denna som
senare aldrig förnekat sig i större eller mindre
uppgifter —, och snart fick han framställa smärre talroller.
Denna lärotid vid en talscen bör ej ha varit utan
betydelse för förvärvandet av det ovanligt tydliga textuttal,
den i sitt slag expressiva diktion, som är en av denne
operasångares dygder.
Ovan nämndes de Mozartska debutpartierna, för vilka
han tidigare lämpat sig bättre än numera. Dock är han
alltjämt vår ende Leporello. Även om han långt ifrån
är så illa däran som Uddman, som på grund av
tilltagande korpulens såg sitt rollfack alltmer krympa ihop,
så kan Stiebel — trots då och då omtalade heroiska
av-magringskurer — knappast längre kallas för någon
smärt yngling. Arten av hans komik har alltmer
bestämts av hans fysik.
Väl skall ej glömmas, att han fortfarande kunnat roa
även med måttfulla medel, så för några år sedan i ett
nytt Mozartparti, såsom Osmin i »Enleveringen ur
seraljen», vars fordringar på vokalt djup dock endast en
sångare av en sådan alltmer sällsynt bastyp som
André-sen kunnat uppfylla. Någon gång har han fått en
patetisk uppgift på sin lott, men man har haft svårt att med
bibehållet allvar se och höra honom exempelvis som
Monterone i »Rigoletto» nedkalla sina förbannelser. Men
han har ändå några gånger undgått detta komikerns
vanliga öde och kommit skrattet att förstummas; så kan
erinras om hans karaktärsstudie av Tonio, den
förkomne, puckelryggige narren i »Pajazzo», eller om hans
tragikomiskt gripande spel som den för sin dotters öde
hjärtängslige instrumentmakaren i Antonia-akten ur
»Hoffmanns äventyr.»
Dock —- Stiebels egentliga fält har ju alltid varit
komiken, och alltmer har denna accentuerats såsom burlesk
och grotesk. I vissa moderna uppgifter, såsom baron
Ochs i »Rosenkavaljeren» eller bankiren i »Senorans
visittimme», kan denna talang ha haft svårare att göra
sig gällande. Men i »Barberaren», som äger åtskilligt av
musikalisk fars, är han klippt och skuren för sin gamla
NEN iiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiimiiiiiimiimiimuiiiiiiiiiiiiiiiiiraiiiiiiiiimimiiiiiiiiiiiiiiii
bravurroll som Bartolo, och även om man måste tycka
att han där liksom annars ibland chargerar, får han
ändå till sist skrattarna på sin sida. I Offenbachiaderna
har han fört med sig en fläkt av Ringvall, men av en
mer tyglad sådan. Ej minst under innevarande spelår
har han i några repriserade operor varit i tillfälle att
med oförminskad vitalitet ge färg och must åt musikaliska
lustspelsgubbar, klädeshandlaren i »Advokaten Pathelin»,
Lampe i »Förseglad» och Cornelius i
»Nurnbergerdoc-kan». Sent skall man t. ex. glömma hans entré som den
liksom ur en kanon skjutne, fram och tillbaka irrande
och med sin formidabla näsa vädrande
exekutionsbetjän-ten i Leo Blechs nämnda, musikaliskt kvicka, endast
alltför snart nedlagda enaktare; redan det andlösa tempot
och den otroligt snabba tunga, varmed denna
pladdran-de första scen till hälften talas, till hälften sjunges, äro
obetalbart buffomässiga.
Även i den minsta biroll, som kanske i sig själv är
helt vagt tecknad, åstadkommer han något pregnant i
mask och hållning, med små levandegörande drag. Hur
ofta har man inte roats av hans konfyst snusande sakristan
i »Tosca» eller av hans befängda extemporerande och
uppsyn såsom den ene av rövarna i »Fra Diavolo». Såsom
Zuniga i »Carmen» har han förebråtts för att vara
alltför rolig, d. v. s. omotiverat komisk, men vissa
operettmässiga drag i Bizets musik (däribland just löjtnantens
tillfångatagande genom smugglarna och Carmens
raljanta: »min officer») göra åtminstone undertecknad benägen
att här ta Stiebel i försvar. Det händer biland att han är
den enda komiska färgklicken i ett helt stycke, så i
Strauss’ dock till stor del komiskt menade »Ariadne på
Naxos», där han av en av commedia del arte-figurerna
gjorde något slags slocknad, men ännu feminint
behag-sjuk histrion. Och om den unga publiken vid en
barnföreställning av höstens sista nyhet, »Kungabarnen»,
några få gånger skrattade, så var det åt Stiebels
kutryg-gige vedhuggare, som muntrade med några extra påhitt
(scenen med häxan, för vilken han gömmer sig bakom
ett träd).
En operasångare som ofta nog har svårt för att inte
vara rolig kan — för att använda ett förnärvarande
omtyckt uttryck — kallas en komisk tillgång för den scen
han tillhör.
Herman Glimstedt
ROM. — I Teatro Argentina har nyligen urpremiären ägt
rum på en ny komedi av Luigi Pirandello, Hustruns
väninna, vilken blev en stor framgång för den celebre
författaren. Det är en verklig Pirandello ur mästarens andra
skapelseperiod, ett stycke, som handlar om personlighetsvärde
och relativitet, ställer bekanta förhållanden och situationer på
huvudet och under tre akter med mästerskap pendlar mellan
muntra orsaker och tragiska verkningar. Uppförandet var
utmärkt. Framför allt vann den bekanta skådespelerskan Martha
Abba med sin framställning av väninnan en stor framgång.
IDAR BROMAN
11 A NYBROGATAN
Tel. 752 16
ROBES ET MÄNTEÄUX
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
