Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii.iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN iiititiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiir
SOMMARTEATER I GÖTEBORG
GJrev från Scenens korrespondent
Götastaden har för sommaren välsignats med inte mindre
än två revyer. Alldeles som under de feta åren, en på
Folkan och en på Nyan. Karl-Gerhard har dock tagit sin
hand ifrån oss. Spiran är lämnad åt Björn Hodell och Elna
Panduro. För kvalitetens skull är helt säkert herr Aristofanes’
frånvaro att beklaga, och förvisso är detta interregnum ett klokt
schackdrag av honom och Folkans direktion. Göteborgarna är
bortskämda, och det är dem så hjärtligen väl unnat att en tid
bli satta på svältkur i revygenren. Då kanske en riktigt kvick
revy smakar bättre, när den kommer härnäst.
Kvickheten är nämligen så gott som bortblåst från årets båda
alster, Från mun till mun och Vad kvinnan vill.
Den har ersatts med den breda komik, som kanske är folklig
men långt ifrån smaklig. Platsen för det fina löjet är beskuren
till det yttersta, gapflabbet och det billiga skämtet dominerar
från början till slut. Men — som sagt — det kanske är sånt
göteborgarna skall ha. Det ser ut så. I salongen eka
skrattsalvorna kväll efter kväll, och de bägge programmen tycks gå för
pukor och trumpeter.
Hodells revy, för att börja med den eftersom den är äldst,
är bara ett uppkok på den han gett i k. huvudstaden senast.
Den bör alltså vara bekant. På den gamla klädnaden har man
emellertid satt på ett par nya klutar, en liten lokal anspelning
här och där. Det göteborgska inslaget är dock inte så
påfallande, att det stör. Men revyn har den förtjänsten, att den
går undan med en viss fart. Man kan sina saker, och skam vore
det väl, om inte en så gammal käpphäst vore ordentligt inriden.
Därtill kommer en del enskilda prestationer, som måste
uppskattas efter
förtjänst. Gustav
Lövås har blivit
mycket, mycket bättre
nu än i gamla dar.
Han är revyns
bärande kraft, utan
honom skulle det
hela spricka
ganska skändligen.
Kulmen når han
med Solsångaren,
även om den
figuren inte kan sägas
vara så synnerligt
aktuell i Göteborg.
Karin Ygberg är
ljuspunkten
nummer två.
Visserligen får hon göra
sin entré med en
smaklöshet, som
kallas »I
nyckelhålet», men hon
tar revansch i
fortsättningen, framför
allt genom sin
charme och sin
sång. Nita
Hårle-man är bättre nu
än sist hon var
på Folkan, speci-
cKarin (ftfg6evg
ellt fiskafänget klarar hon av med smittsamt humör.
Däremot utfärdas inreseförbud till här näst för herrar Hugo
Jacobsson och Lasse Krantz. En sån charmör som den
sistnämnde var det mest intetsägande och äckliga man sett på dessa
breddgrader i mannaminne. Uppsättningen, made in Germany,
förråder ursprunget, och de flesta dräkterna äro gamla och
slitna, så det märks på långt håll.
Panduro på Nyan har inte lyckats mycket bättre med själva
opuset. Men hennes revy har åtminstone den styrkan, att hon
kommer med nyheter. Hon presenterar visserligen sig själv och
Vicke Thorén och Zara Backman jämte andra antikviteter men
därjämte också en hel rad unga ansikten, som det är en glädje
att skåda på tiljan. Exempelvis Kai Heiners nya moitié, den
lilla mulliga Maj Diver. Dansparets Black Bottom var ett fint
nummer, likaså den ryska tablån. Henry Bandolf är en
importerad norsk charmör, långt ifrån fullkomlig i yrket, men med
förutsättningar, och Mary Hjelte sjunger »Mustalainen» och
spelar vamp, båda delarna ganska gott. Och slutligen sätter Rulle
Bohman pricken över iet. Han har lokaltonen.
Apropos sommarteater, må inte heller Slottsskogsteatern
förbigås. Den startade pingstaftonen vid gynnsam väderlek och
med Skärgårdsflirt på programmet. Finchen Bengtsson
och Hildur Schutz står för värdskapet i år. De två damerna var
det också som tillsammans med Gösta Hallin i drängen
Karl-Jo-hans skepnad bar upp hela föreställningen och gjorde den
njutbar. Som stycket nu spelades, slog det an i hög grad och bör
få ett långt liv.
Pall.
J3asse Tirantz
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
