Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 13-14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiumiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
SCENEN iHiiiiiiiiiHiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiimiiiiiiiiiiiiiiiiimiiimiiiiiimiiiiiiimiir
Stockholm har i sommar
sju friluftsteatrar
DET
FRIA
Vad de spela och
hur de spela
AlmOerg <k Premitz, foto.
fklargaveta fSepgman, Qideon Rl)afjf6evg ocf) (gina fBarcfcfind
i Ce G s G r an Ga o c $ giftas sjuda på. fjantolundens friluftsteater
Friluftssceneriia växa i antal år från år, ett faktum
som kan noteras med tillfredsställelse ity att med den
växande konkurrensen följer även ett höjande av de
sommargröna scenernas standard. Man måste välja sina
program med omsorg och man måste ha göda
skådespelare, icke en sammanrafsad ensemble av enbart
okända och medelmåttiga förmågor. Årets repertoar på
fri-luftteatrarna är också genomgående god och dessutom
mycket omväxlande. Man kan få njuta i det fria icke blott
av de sedvanliga bondespektaklen utan jämväl av
sjö-mansromantik, sago- och sångspel och operetter.
Folkskädespelet i dess bästa form finner man i år som
oftast på friluftsteatern på Skansen, som väl vet att dess
namn som institution förpliktar ätt endast bjuda det
bästa inom denna genfe. Henning OhlsSons Hälsingar
är ju icke någon nyhet, men den har nog knappast
tidigare fått ett så gediget utförande söm här. Denna
folkpjäs rymmer mycket mer allvar än skämt, men den är
icke ett uns sentimental. Den är enkel, kärv,
osammansatt, med just den vemodiga underton som man finner
i våra folkvisor och som säkerligen alltid klingar innerst
inne i den primitiva svenska folksjälen. Men den saknar
icke muntrande episoder, glada skratt och varmhjärtad
humor utan att skatta åt den grövre bondkomiken. Denna
föreställning gav belägg för att en väl genomförd dialekt
— vilket är mycket sällsynt — på ett lyckligt sätt kan
understryka det folkliga i stycket. Det hälsingespråk,
som talades på scenen, ljöd åtminstone för utsocknes
öron ovanligt äkta, men så hade man ju också haft att
tillgå en instruktris för det språkliga, som kunde sin sak,
nämligen själva Delsboslintan.
Rollprestationerna stodo över lag en bra bit över det
medelmåttiga, främst då att nämna Märta Ekström som
Birgit Ljusnar. Denna skådespelerska har en viss
förmåga att få så att säga den rätta tonen över sina
rollfigurer. Vid sitt första framträdande i prologen gav hon
visionen av något spirande, ungt och sprött, och kring
hennes lillpiga i de följande akterna fanns något av
lidandets skimmer, som inte är så alldeles vanligt på
en scen. Hennes en smula sträva stämma är kultiverad
och hon föredrog sina små sorgliga visor med både
känsla och teknisk säkerhet — det senare fuskas tyvärr
ofta med på friluftsteatrarna. John Precht var en ståthg
hälsingepojke med stål i stämman och hetsigt blod >
ådrorna, Nils Wahlbom en rolig och trovärdig dräng
med hjärtat på rätta stället och Elsa Ebbesen-Thornblod
en kvittrande och glitterglad liten bondpiga. Många
skratt framkallade Ernst Samuelssons lille skräddare
rned fina »stadsfasoner» och utrikiska ord på läpparna
samt Gucken Cederborgs frodiga och giftaslystna st’nto.
Carl Deurell var en övertygande representant för den
redlige svenske bonden och Wilhelm Julinder slutligen
en vacker och välsjungande Gudmund, som även kunde
traktera fiolen som en riktig speleman.
Man känner sig enbart tacksam för att slippa
dialektpratande i den gamla sagan Ljungby horn och
pipa. Det skånska idiomet är nu en gång förfärligt
skrattretande för invånarna norr om Växjö, i all syn-
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
