Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 15-16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II.......lllllil......llllllllllllll........Illtnm.............Ill........Illlllllllllllllll.........Illllllll........Illlllllllll S C E N E N .................................................................................................................Illlll.......Illllll.......Mlllll..........Illlllllllllllllllll
DEN NYA PRIMADONNAN I HÄLSINGBORG
Elsa Widborg går till Stadsteatern
Jag såg i våras nere i Köpenhamn på Betty
Nansen-teatret ett skådespel som hette Kristine. Det var en bild
ur livet i dess mest vardagliga form. Det var inga fallna
och upprättade kvinnor, inga revolverskott eller andra
knalleffekter. Det var den trista, gråa verkligheten utan
ett enda litet försonande skimmer.
Huvudrollerna spelades av Ellen Carstensen och
Henrik Bentzon. Efteråt träffade jag författaren, Johannes
Heskjaer, och under aftonens lopp uppstod frågan
huruvida stycket vore lämpligt för Sverige och vem som i
så fall kunde tänkas i titelrollen. Osökt kom mig i
tankarna Elsa Widborg. Hon mera än någon annan svensk
skådespelerska har alla förutsättningar att levandegöra
detta oromantiska kvinnoöde, över vilket ingen
barmhärtighetens stjärna lyser.
Elsa Widborg lämnar i år Lorensbergsteatern efter
åtta års trogen tjänst, för att inträda i Hälsingborgs
Stadsteaters ensemble. När man omkring 1919—20 efter
en tids slapphet och dekadans inom teatervärlden åter
började spåra en ny ungdom, som med konstnärlig vilja,
med entusiasm och med klar arbetsförmåga ville komma
fram, då nämndes bland de nya namnen också Elsa
Widborgs. Bedan 1918 hade hon debuterat hos Banft —
i Halmstad — i »Min hustru hovskådespelerskan», och
sedan hon januari 1919 engagerats vid Lorensbergsteatern
i Göteborg, gick hon under Muck Lindens kloka ledning
från klarhet till klarhet. Hennes första roll där var Agda
i »Gustaf Wasa» och framställningen präglades av
intelligens och allvar. Sedan följde nya roller slag i slag.
Hennes psyke spänner mellan så olika poler som Marion
i »Danton», Kristina i »Mäster Olof», Eliza Doolittle i
»Pygmalion», Den besatta i »Folkungasagan», Salome,
Anna Pedersdotter, Eleonora i »Påsk», Damen i »Till
Damaskus», Sonja i »Brev med utländska frimärken»,
Sankta Johanna. Som synes en imponerande meritlista.
Redan i början av hennes bana sades det om Elsa
Widborg att det låg något stelt och bundet över hennes
gestalt och ansikte. Och det är på sätt och vis sant. Det
vilar något sömngångaraktigt över hela hennes väsen.
Hon så att säga spelar inåt. När man ser de flesta
andra skådespelerskor har man för det mesta en känsla
av att deras konstnärssjälar slå ut i skyhöga flammor,
men inför Elsa Widborg sitter man med en förnimmelse
av att hon brinner inåt. Hon lever rollen, hon ä r den
hon spelar, men hon vänder sig aldrig demonstrativt
utåt, hon glömmer tid och rum, men under detta
trance-liknande yttre glöder och lever en stark personlighet.
Hennes tragiska ögon stråla av intelligens och kraft,
hennes leende värmer, och framför allt hennes djupa
mörka röst fängslar och griper.
Den gamla goda skolan har lärt Elsa Widborg att
tala. Fru Louise Fahlman, Elisabeth Hjortsberg och
Lotten Seelig voro hennes läromästare. Och regissörer
sådana som Muck Linden, Per Lindberg och Knut Ström
ha varit en ovärderlig hjälp för den unga konstnärinnan.
När hon nu lämnar Lorensbergsteatern för ett nytt
verksamhetsfält, är det bästa man kan önska henne
arbete, arbete och återigen arbete. Ty Elsa Widborg slår
sig aldrig till ro, och utan arbete kan hon inte leva.
Och Hälsingborg är säkerligen bara en etapp på vägen
ad astra.
Mr. Felden.
NÅGRA SANNINGENS ORD TILL PUBLIK OCH SKÅDESPELARE
Av VERA ALEXANDROWA
Den fjärde tänkta, osynliga väggen, den mellan
skådespelare och åskådare, gör att skådespelaren är och
förblir terra incognita för salongen — den breda publiken.
Publiken vill gärna hålla sig indifferent till det som
försiggår på scenen, så att om någon gråter i salongen vid
en hjärtslitande scen anses det som opassande — i bästa
fall antikt. Men detta är egentligen bara normalt. Ty
idealet är att publiken agerar med, d. v. s. inte att den
kryper upp på scenen, men med hela sin själ är med i
handlingen, gråter, jublar, lider. Detta åstadkommes, när
verkligt stora artister spela så gripande, att salongen inte
har tid att harskla, nysa, hosta och viska åt grannen.
Men samma respekt för aktionen på scenen borde krävas
också när de mindre stora spela. Man skall inte glömma
en sak: de stora föregås alltid av dunderreklam och
urgammalt rykte (»stor» blir man sällan i unga år,
tyvärr; när man uppnått stort rykte, börjar man i regel
räkna sina gråa hår). Alltså är publiken redan från
början under suggestion av föregående rykte och då är
konstnärens prestation lättare emottaglig. Men de mindre
konstnärerna ha mycket stor känslighet gentemot
publikens förhållande till dem, de också. Och för dem är det
mycket svårare att dra sin publik med. Inspirationen
kan ofta slockna på scenen, när artisten i ett subtilt ögon-
På de historiska avdelningarna, som för besökaren
tillbaka till de äldsta religiösa spelen, stannar man särskilt
framför Hans Sachs-spelen i Niirnberg, framför
hantverks-och friluftsteatrarna, från vilka många intresseväckande
modeller äro utställda, samt framför teatern i Lauchstadt,
från vilken en modell visar teatern år 1802, då Goethee gav
regelbundna föreställningar där under sommaren.
Utställningen har ett mycket rikhaltigt material i sin historiska
avdelning, liksom i de avdelningar, som visa hur
förträffligt de tyska skådespelarna och teaterdirektörerna äro or-
ganiserade. Som totalomdöme kan man säga, att
utställningen mycket väl är värd att studeras ej blott av fackmän
utan av alla som ha intresse för teatern, dess utveckling
samt livet framför och bakom rampen. En särskilt
uppbyggd teater demonstrerar alla moderna inrättningar på
och bakom scenen ocn en biograf sörjer för att man kan
få se hur en opera kommer till.
Magdeburg i juli.
Gerda Marcus.
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
