Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 15-16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIIIIIIIIIIIIIIIIII1UIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII1IIIIIIIIIIMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMI SCENEN ■iiiiiMiiHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiv
själ och härska där. Detsamma är fallet med teater.
Man skall inte kräva av skådespelaren att han skall roa
oss och fånga vår uppmärksamhet, då vi själva äro
»borta» med vår själ, man skall tvärtom öppna sina ögon
och öron från början, inte vara likgiltig och tänka på
betalningen av hyran eller på de nya, trånga skorna,
medan på scenen skådespelaren lever det mest intensiva
liv, kanske det enda verkliga livet. Och just genom
att vi leva med skådespelaren kunna vi visa honom vår
tacksamhet. Om vi inte få spela med, kunna vi känna
med. Och kanske kommer snart den tid då
åskådaren inte bara får känna med utan agera med. Då blir
teatern idealisk: teatern för sig själv.
Jevreinow skrev för länge sedan en mycket intressant,
osannolik men spirituell och lustig bok: »Autoteater»
(Teatr dlja siebja). Däri förespår han, att teaterns
utveckling skall gå till avskaffande av salongen, publiken behövs
inte mera, ty publiken blir själv skådespelare. Det är intet
dumt påhitt av Rolf att låta publiken sjunga med i de
mest kända och lätta kupletterna. Fastän han inte drives
av några teater-pedagogiska syften, blir resultatet det
som Jevreinow vill ha: åhörare och åskådare bli
agerande. I Moskva har man redan infört ett slags massteater,
där alla agera, fastän jag förmodar att det skedde inte
så mycket ur konstnärlig som ur propagandasynpunkt.
Och sist men icke minst kanske för att tillfredsställa
folkets »passioner» genom lek — jämför Freud’s »Erfiillung
der Wunsche im Traume».
Jevreinow rekommenderar sin teater till privat
vardagsbruk. Hos honom finns många riktigt roliga pjäser
att iscensätta, med andras medverkan eller solo. Det
tar för lång tid att anföra detaljer ur boken, hoppas den
blir översatt till svenska i sinom tid, men som exempel
kunde man anföra en berättelse om en liten flicka som
inte hade några leksaker utom sina fem små fingrar. De
voro pappa, mamma, store bror, som klådde henne (själv
var hon lillfingret förstås) och kokerskan — tummen,
som alltid satt i köket och inte kunde komma i samma
nivå som sitt herrskap. Fantasien ger liv åt allt.
För att återgå till skådespelaren: Denne består av
två hälfter: vardagsmänniskan och konstnären. Den
första sköter, bra eller dåligt, om sitt hus, älskar sin familj,
går till skräddaren, beställer kavajer och köper
hyper-eleganta hattar, när kassan tillåter. Den första
vardagliga sidan har ingenting gemensamt med den andra,
konstnärliga. Om den första sidan säger konstnären: det
har jag skapat, om den andra: det har Gud skapat. Ty
talangen föds med människan, man kan bara utveckla,
men inte skapa den. Konstnärer äro lyckliga
människor, ty de äro i tillfälle att leva två liv. Missräkningar
och motgångar i det profana livet taga de icke så hårt,
ty det konstnärliga skapandet kompenserar. Man
resignerar i det vardagliga livet för konstens skull. Ty i
konsten finns den riktiga tillfredsställelsen.
Vi bli i de flesta fall besvikna, då vi i privatlivet lära
känna den konstnär som hänfört oss på scenen. Inte att
undra på då hans personliga temperament icke är så
starkt som hans konstnärliga förledde oss att tro.
Jag måste ovillkorligen citera Pusjkins odödliga dikt,
ett slags självbekännelse, som förresten kan tillämpas på
varje konstnär:
Så länge ej Apollo helt
Av skalden helga offret kräver
Så är poetens sinne delt
I omsorg för det liv han lever.
Och helig lyra tiger still,
Hans själ har slumrat till.
Av jordens barn är kanske han
Den ynkligaste då bland arma.
Men strax Guds röst hans öra fann
Den slog mot känslosträngar varma.
Och själens vingar darra skyggt
Likt örn beredd till flykt.
En människas värde bestämmes till stor del genom
hennes verksamhet. Därför skall man värdera en målare
efter hans tavlor, en skald efter hans böcker, en
skådespelare efter hans spel och överse med deras
ofullkomligheter och brister i privatlivet.
I ett konstnärligt arbete kommer människans
gudomliga ursprung mest till synes. Man talar om
»guda-gnistan», uttrycket har större djup än bara det bevingade
ordet anger. Man tillhör inte längre sig själv, så snart
man är på scenen, där är det en annans vilja som råder.
Då inträder en fullständig avkoppling ifrån alla yttre,
intryck samt fullkomlig själslig koncentration. Jag minns
Stanislawsky predikade, att man redan en timme före
uppträdandet skall »sluta sig inom cirkeln». Hans elever
fingo, sminkade och klädda, en halvtimme före entrén
gå, tala, svara på de mest prosaiska frågor och eljest
uppföra sig enligt respektive roller, användande rollens
gester och tonfall. Men det sista kanske inte är så
nödvändigt för så kallade »teknikskådespelare» (man delar i
ryska skolor både elever och skådespelare gärna i två
huvudgrupper, naturelartist och teknikartist, fastän båda
typerna finnas sällan renodlade, de flesta artister äro en
blandning därav). En »teknikskådespelare» kan när han
blir anmodad t. ex. på en bjudning med en bit
kyckling i munnen börja deklamera en tragisk monolog
och gjuta tårar, taktfast svängande kycklingbenet i luften
(jag har själv sett liknande) utan att först behöva
anstränga sina själssträngar. Men endast riktigt gamla och
rutinerade stora skådespelare kunna åstadkomma dylikt.
Man skall inte använda synpunkten: jag har betalt
mina pengar och har inga andra skyldigheter gentemot
aktören. Arbetet på scenen fordrar många offer och är
slitande, sådant kan inte betalas och värderas med
endast pengar. Det är ideellt arbete. Hur ofta ser man en
aldrig så liten och obetydlig artist frivilligt byta ut sitt
konstnärliga arbete, som bär sig rätt dåligt ekonomiskt,
mot ett mera inbringande yrke? Folk gläder sig i
allmänhet, när de slippa arbeta, medan däremot artistens
själ vissnar när man inte längre behöver honom.
Skådespelarens uppgift genom att tolka dramaturgen
är stor: leda människornas konstnärliga sinnen, höja
deras kulturnivå, visa vägen till idealen. Endast en dålig
skådespelare arbetar till sin egen ära, ideella
skådespelare arbeta till Guds (konstens) ära.
Arbetet på scenen har någonting sugande,
fascinerande. Det är konstens hemlighet: berusa själar, giva
glömska. Konsten försonar med det outhärdliga nuet och ger
förhoppningar om ljusare framtid. Kärleken till konsten
är jämte moderskärleken den oegennyttigaste av all
kärlek.
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
