Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niiHimiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiimiimiiiiiiiiiiiiiiiiimiimiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiimiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCEN EN iiumiiiimiiimiiiiiiiiiiiimimmiiiiiiiiiiiimiiiiiiimmiiiiimiiiiimiimmiimmiimiiiimmiiimimm
i
Man har haft ovanligt bråttom i år med premiärerna, både
teater- och film-. Ännu medan termometern var långt ovanför
20 til] och med på kvällarna öppnade man biografernas portar
för att förevisa inte bara lättare säsongalster utan även vad
man kallar »stor»-filmer. Redan på ett mycket tidigt stadium
fick man alltså göra bekantskap med en synnerligen intressant
fransk version av Prosper Merimées hjältinnas åtskilliga gånger
blötta och stötta levnadshistoria. Carmen är en alltjämt lika
lockande gestalt att ge kött och blod på scen och film, och i
denna sista upplaga har man haft fördelen av en begåvad och
typiskt spansk aktris i titelrollen såväl som autentisk miljö.
Filmen är nämligen inspelad i de trakter av Spanien varom det
är fråga och är för övrigt helt byggd på Prosper Merimées roman
och icke på den mer romantiserade operan. Denna Carmen är
en smugglerska, en intrigant och en kokett utan många
försonande drag men med en stark, sensuell charm, som
fullständigt besegrar den unge och veke Don José.
Titelrollen göres av Raquel Meller, och en mera illusorisk’
framställarinna kunde man svårligen finna. Hon är inte på
vanligt sätt filmvacker och är dessutom icke så vidare elegant
sminkad, men hon har ett starkt temperament och mimisk
förmåga, som tydligt åskådliggör det robust kvinnliga, det fräcka
cch rovdjursaktiga hos detta hetlevrade söderns barn. I den
österrikiska skådespelaren Lois Lerch har hon en fullt
jämbördig, ibland nästan överlägsen motspelare. Om han som ren
typ icke är så lyckad, så når han dock med sin starka
framställning mycket långt. Han tolkar med sammanbiten intensitet
den unge Don Josés förvandling från blyg och gossaktig
förälskelse fram till den rusiga förtvivlan, under vars inflytande
han till sist dödar sin plågoande. Hans varje minut skiftande
ansikte ger intryck av vibrerande och till det yttersta spända
själssträngar — en sällsynt god prestation. Escamillo skymtar i
filmen blott som en mycket dekorativ karl av en typ, som man
inte ofta ser på vita duken. Att regissören kan sin sak, därom
vittna bland annat en rad briljanta scener från smugglarnas
äventyrliga escapader i bergen samt tjurfäktningsscenerna, som
ger allt vad man kan önska av nervkittlande sensation.
Icke mindre nervpirrende är den Foxfilm, som under titeln
En sensation i Paris har fångat publikens intresse de
senaste veckorna. Det är en cirkusfilm, en fantastisk historia
om en liten akrobat, som uppträder som »talande apa» och
därmed gör goda förtjänster åt sig och, sina kamrater. Men så
uppträder en kvinna — förstås — den stackars »apan» förälskar
sig i henne, men då han svurit att icke förråda sin och
kamraternas gemensamma hemlighet kan han alltså icke avslöja sin
verkliga mänskliga person. Han blir under sin hemska
förklädnad i tillfälle att rädda flickans liv genom att kämpa med
en riktig apa och dör, efter att för en oförstående och
entusiastiskt applåderande publik ha omtalat sin kärlek till den
vackra Olivette. Denna fast otroliga filmhistoria har emellertid
utformats på ett vackert, mänskligt och rörande sätt, utan att
vara rafflande eller skatta åt alltför sensationella överdrifter.
Den tecknar på ett tilltalande sätt kamratskapet och den
omutliga vänskapen mellan de fyra männen, och regissören, Raoul
Walsh, har utan att särskilt briljera förmått giva det hela en
viss, mjuk touche, som i förening med den vackra fotograferingen
gör filmen fullt njutbar. Jacques Lerner spelar akrobaten-apan
på ett mästerligt sätt, Olive Rorden är en vacker ehuru en
smula kall lindanserska och en okänd herre vid namn Don
Alvarado företer som jeune premier en manlig skönhet av ren,
latinsk typ och ett förnämt och sympatiskt framträdande.
Utom dessa tyngre saker ha biograferna naturligtvis bjudit
på en lång rad förlustelser i den lättare genren, företrädesvis
amerikanska komedier av det gängse slaget. Röda kvarn
öppnade sin höstsäsong med Hallåflickan, historien om hur
en liten telefonissa på ett mondänt Newyorkhotell utan större
ansträngning haffar en otroligt snäll och bortkommen ung
miljonär, som svävar i den mest häpnadsväckande okunnighet om
hur en ung dam ska ta’s. Sådana saker händer faktiskt inte —
men i en amerikansk filmkomedi tolererar man allt och
skrattar gärna åt de små lustiga detaljer, varav denna art alltid
översvämmar, i synnerhet som filmen är försedd med en massa
oemotståndligt skrattretande texter. Colleen Moore i titelrollen
trutar med munnen, klatschar med ögonen och använder sig av
övriga beprövade små knep utan att göra några ansträngningar,
medan mr Jack Mulhall i sin idiotiska roll naturligtvis inte kan
göra någon människa glad. Fart och flott regi utgör ju nästan
alltid försonande element i de mest fjolliga filmkomedier av
amerikanskt ursprung och förnekar sig icke heller här.
Muntration av liknande slag utgör B i 1 k u r t i s, en ganska
lustig filmkomedi, som dock innehåller en del överdrifter av
rätt så svårsmält art. Åverkan å porslin och exposition av
vackra ben äro viktiga ingredienser i den mer än tilltrasslade
intrigen, som närmast har sin rot i en skranglig taxameter, som
tar vägen genom fönstret in i ett café, där Bebe Daniels härskar
som en pigg och sympatisk hjärte- och glaskrosserska.
Med stora anspråk på publikens uppmärksamhet framträdde
Foxfilmen Rivalerna (What price glory), som beståtts en
synnerligen kraftig förhandsreklam och rubricerats som årets
märkligaste film. Detta är dock en påtaglig överdrift. Filmen
rymmer starka och gripande scener, fantasi och patos och den
spelas utomordentligt väl, men den är ändå på något sätt ojämn.
Då den är så helt besläktad med förra årets stora krigsfilm,
»Den stora paraden», frestas man oupphörligt till jämförelser,
vilka dock i allmänhet utfalla till den tidigare filmens fördel.
»Rivalerna» vill tydligen utgöra en flammande protest mot det
meningslösa och grymma kriget, men samtidigt målar den
entusiasmen och stridshumöret hos de båda krigare av födsel och
Damturk i Sturebadet Dambastu i Sturebadet P ’ i- 0 (7T ’ är och förblir
varje tisdag och fredag alla dagar 1; 50, 3 damer O C det bästa.
2; 50, 5 bad 10 kr. i säi/skap 3 kr. "T TT’l’T’/^hTVT är världens största och
Yppersta skönhets och föryngringsmedel -w-LJbr -L wJLN förnämsta Téflrma.
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
