Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN ...............................................................................................................
ENGELSK ROCOCOKOM EDI PÅ DRAMATEN
Av SIGFRID SIWERTZ
Foto Jan (te Meyere.
J3isskuffa £To6s som Oldnienne t av (t i s in n an
Markisinnan, Dramatens första premiär under
spelåret, är en fransk sjuttonhundratalsanekdot, berättad
av en engelsman, Noel Coward. Han vill vara franskt
spirituell, men det engelska sitter i. Jag råkade en gång
en skånsk husarlöjtnant, vars politiska ideal var
Talley-rand och som svor på att humorn bara var en
ofullgången esprit, en esprit i ungdomsstadiet mildare
uttryckt. »Markisinnan» har humoristiska partier — men
även andra ganska fullfjädrade.
De gamla vännerna och änklingarna greve Raoul de
Wriaac och hertig Esteban de Santaguano stå i begrepp
att gifta bort sina barn med varandra. Stor sorg, ty de
båda ungdomarnas kärlek har vandrat sina egna vägar.
Då kliver ur sin kaross den charmanta markisinnan
Eloise de Kestournel, som inte alls är någon markisinna
utan i likhet med rollens innehavarinna, Tora Teje, en
stor skådespelerska. Författaren har verkligen inte
nekat markisinnan något och varför skulle då fru Teje
göra det. Skönhet, raffinemang, stil, lekande
kvickhet, djärv handlingskraft! Och därtill tydligen även
något, som icke alltid är förenat med dessa lysande
egenskaper, en frodig fruktsamhet. Det visar sig
nämligen, att hon är mor ej mindre till grevens dotter än
även till hertigens son. Båda barnen ha utan att själva
veta det haft styvmödrar och varit adopterade. Och nu
befriar markisinnan genom sitt varmhjärtade och
resoluta inskridande för ett tjugutal år sedan de unga från
obehaget att gifta sig med varandra och skänker dem i
stället åt deras respektive älskade. Ja, så går det till på
de tiljor, som äro så olika världen som möjligt. Man:
hajar till litet, när man just kommer från grönbetet med
äkta sommarbrunt i sitt anlete. Men snart är man väl
med på noterna igen. En gammal skådespelare
sade-en gång, att teater är teater och livet är obetalta
räkningar. Låt oss se saken i ögonen, i nio fall på tio är
sanningen bakom rampen intet, effekten allt. Fräckheten
får sin belöning — i synnerhet när den har litet över
till självironi, som fallet är hos Noel Coward.
Kvällen var dock fru Tejes långt mer än författarens.
Hon kompletterade markisinnans teaterförträfflighetermed
en hel del ur egen fatabur. Hon hade gester och tonfalL
värdiga att införlivas med ett teatermuseum. Thalia
själv i vitpudrat hår och roberonde — det farliga
fruntimret ...
Herr Altu spelade grevens roll, i vilken det rentav
finns mänskliga drag och ansats till en
karaktärsutveckling. Det är hos denne skådespelare något manligt och
hederligt, som stämmer till sympati. Men han har svårt
att släppa sig lös. Han kunde lära sig litet av den sanna
fräckheten hos fru Teje. I sista akten skulle herr greven
vara något på snusen. Jag har aldrig sett ett
nyktrare-rus. Det skulle inte stört det minsta på ett högtidsmöte
i en goodtemplarloge.
Herr Winnerstrand hade det svårt — och det inte
bara med det underliga namnet Santaguano, som han
hade att med elegans uppbära. Tid, dräkt, typ, den
utmärkte skådespelarens eget föregående — allt inställde
en på en rad glänsande kvickheter från hans mun. Men
kvickheterna kommo aldrig. Författaren nekade honom
dem. Han fick trösta sig med en ganska elegant
duellscen, under vilken markisinnan satt uppklängd på ett
bord och åt en apelsin, en vanlig gul sådan och ingen
blodapelsin. Publiken skulle kanske också haft något att:
bita i, ty den kände sig väl ungefär lika upprörd!
som hon.
De övriga rollerna voro icke några roller och om
deras framställare är heller icke mycket att anmärka.
Kvällen var som sagt Tora Tejes och för den
tjusta-erinringen ter hon sig som en praktfullt befjädrad
vadar-fågel, som sirligt klev omkring i ett mycket grunt vatten
och med säker näbb fiskade upp vad som strötts ut åt
henne och mera till.
LONDON. — Strindberg har blivit en vogue i London, och
Fadern går nu på Savoy Theatre tillsammans med en
enaktare av Barrie. Tidningarna uppmana allmänheten att här
ta tillfälle i akt att skaffa sig omväxling i den fadda
teaterdiet, som bjudes i den engelska huvudstaden. P a r i a har
vidare stått på Londons rundradioprogram.
På Globe Theatre går en ny pjäs av Edgar Middleton, P o t
i-fars hustru, behandlande den bibliska berättelsen omsatt
i modern miljö. Stycket har blivit en publiksuccés, medan
kritiken hållit sig mera reserverad. Ett extra tillskott av
sensation har skådespelerskan Jeanne de Casalis i titelrollen
framkallat genom att i förförelsescenen uppträda i ett underverk
av pyjamas, som enligt en del konservativa kriticis mening
vore-alltför utmanande.
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
