Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■iiiMiiiiiiiuiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiNtiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiuiiiiiiiuMii.iiii SCENEN miiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiimmiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiimiiiiiiiiiiiimiiiiiiiimmiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiimimiiiii
När man ser en svensk film som Ungdom, resultatet av ett
samarbete mellan Elin Wägner och Ragnar Hyltén-Cavallius,
vore man nästan hågad att säga, att svenskarna äro för snälla
och beskedliga för att lämpa sig till filmproducenter.
»Ungdom» är en snäll, vacker och tam film, vilket med andra ord
vill säga att den skulle utmärkt passa för de anspråk publiken
skulle ha ställt på ett dylikt opus för ett halvt sekel sedan —
om det då hade existerat någon film. Den tillhör vådevillens
tidsålder, men Herregud, inte passar vådevillen på film! Om
den hade framträtt under form av turistfilm eller något dylikt
hade den uppfyllt alla rimliga anspråk. Den bjuder på en
mängd vackra scener — det är ju inte svårt att leta upp dylika,
när miljön är förlagd till vårt vackra Stockholm — men den
saknar vad man skulle vilja kalla »dramatic spirit». Det
fordras en mer påtaglig aktivitet, en mer gåpåaraktig ton i den
dramatiska handling, som upprullas på den vita duken än den,
som framställes i kött och blod på scenen. Den enda figur,
som intresserade i det galleri som framfördes i »Ungdom», var
mirabile dictu, den grånade förföraren, Ivan Hedqvist, samt
filmens mére noble, Märta Halidén. Den uppträdande ungdomen
var mer färglös än filmen behöver göra den, och man kan icke
frigöra sig från den reflektionen att det här brast i
instruktion och regi.
Casanova och hans liv — vilket ämne för en regissör att
gestalta! Äventyr, prakt och skönhet — vad kan man mera
negära i en film? Alexander Volkoff, en fransk-rysk regissör,
har också låtit sin fantasi och sitt inneboende skönhetssinne
få fritt spelrum och resultatet har blivit en betagande bildserie
från puderperukernas och menuettens lysande tidevarv. Den
franska firman Ciné-Alliance har på ett lysande sätt hävdat
Europas renommé inom utstyrselfilmernas genre. Den store
»älskaren» själv dansar fram genom livet, omgiven av gudasköna
kvinnor, lyx och nöjen — fordringsägarna och andra tråkiga
figurer bekymrar han sig synnerligen litet om. Ivan Mosjoukine
— den nye ryske filmcharmören — förmår också ge illusion av
den venetianske äventyraren och kvinnotjusaren. Han har ett
intressant ansikte — som väl är ej tvålskönt —, ett visst
raffinemang i uppträdande och person och en spelande glimt i
ögat. Gracila, sköna kvinnor skymta som fjärilar — lysa och
försvinna. Det är en aldrig upphörande rad av »liaisons» och
äventyr och filmens slut är endast slutet på några korta
episoder i Casanovas liv. Slösande praktfulla fest- och
karnevalsscener draga förbi i tavlor, fyllda av liv och präglade av fransk
esprit och elegans. Kvinnorna äro många och särskilt grevinnan
Mari, spelad av Diana Karenne, är sällsynt fager.
En film som motsetts med verklig spänning är filmatiseringen
av Sudermanns »Es war», med amerikansk titel »Flesh and
Devil», med svensk Åtrå. Man får lov att säga, att den
svenska rubriken med all önskvärd tydlighet uttrycker filmens
contenta — den traditionsenliga treklövern, två män om en
kvinna, är handlingens agerande, och åtminstone den kvinnliga
parten är rätt kallt berövad den förskönande kärlekens skimmer
och står för oss såsom en underlig blandning av kyla och
brännheta lidelser. Regissören, Clarence Brown, har gjort storverk med
det mänskliga materialet under det han misslyckats i en hel del
väsentliga detaljer i omramningen. Filmen verkar rätt ofta
banal med alla sina fula kulisser — »Vänskapens ö» höljd i
mystiska dimskyar till exempel gav illusion av virrig mardröm,
flera andra småsaker att förtiga — men på sina håll har han
dock väl träffat den tyska lokalfärgen.
Största intresset knyter sig dock till de förbluffande goda
skådespelarpi estationer man får skåda. Greta Garbo
överträffade alla förväntningar. Den svåra rollen gjordes med känsla
för varje skiftning hos den underliga kvinnovarelsen Felicitas,
ej en min var falsk och osann, och skådespelerskan lyckades
förläna en viss naiv älsklighet åt kvinnan, som väcker åtrå
bland män och själv blir ett offer för sina lidelser. Hennes
ansikte är ett av filmens intressantaste — ej vackert, men mjukt
och uttrycksfullt. De två männen, von Härden och von Eltz,
spelas av respektive John Gilbert och Lars Hansson, och det
är sällan man får nöjet se ett så utmärkt samspel två män
emellan. Gilbert är manlig och skön, med den vanliga farliga
glimten i ögonvrån, och Lars Hansson visar än en gång, att
han vet hur film skall spelas. Hans mimik, hans lugna, säkra
uppträdande är helt enkelt utsökt. Det är Lars Hanssons bästa
film hittills på amerikansk botten.
Om någon bedragit högt ställda förhoppningar är det väl
Pola Negri, sedan hon lockats över till U. S. A. Alla hennes
filmer, utom möjligen »Hotell Imperial» under Stillers regi, ha
varit fiaskon — odisputabla fiaskon. Låt oss från början säga,
att i hennes nya film Ned med vapnen kan man
igenkänna den verkliga Pola Negri igen. Det är glädjande, ty hon
är en skådespelerska utan många likar — bara hon får en god
regissör.
Själva filmen — utgången från Paramount — är ett led i
ki igsfilmernas skara, men god sådan. Handlingen utspelas i
Frankrike vid krigsutbrottet och under kriget, och försiggår
till största delen i en liten by, där idoghet och nit skapat
harmoni och livsglädje — tills kriget bryter ut. Människorna slitas
från varandra och allt det de ha kärt, vänskap vändes i hat...
Pola Negri spelar en fransk bondpiga, som då byn förvandlats
till fångläger tvingas inse, att hatet till »les boches» lätt kan
vändas i kärlek, bara man träffar den rätte. Hennes spel är
magnifikt och Clive Brook står henne ej långt efter. Einar
Hansson gör hennes broder till en sympatisk förkämpe för
freden. Han hemkommer som invalid just i det ögonblick, då
systern ämnar fly med sin älskade bort från oförsonligheten
SPORRONG & CO. [
PORTRÄTTMEDALJER
i i
Skisser och kostnadsförslag fritt på begäran.
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
