Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiuiiiiiMiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN HMimmiimiiiiiiiiiiiiiMiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiuiniiiiiiiiiiirm
öster QloecQrJiansen ocfj Ohav Qliego
i 0 e t f av (ig a dv e t
Jerneman, foto
och detta ljuva väsen gjorde det otroliga i att Ragnar
Arvedsson som donjuanen dr. Brenner svek sina
principer en smula mera acceptabelt. I andra akten är luften
så erotiskt laddad man rimligtvis kan begära. Men i
tredje akten får naturligtvis moralen sitt. Den livas av
herr Riegos under nattens äventyr söndertrasade kostym
och Doris Nelsons plötsliga uppträdande på scenen —
men är det verkligen nödvändigt att hon skall bryta på
ett främmande språk då hon talar med sin dotter?
Om än regissör Harry Roeck-Hansen inte kunnat få
mycket ut av sin egen enerverande och skäligen
osannolika professorsroll, behöver han nog inte ångra att ha
tagit upp »Det farliga året».
Än större anledning har dock Oscarsteaterns direktion
att fägna sig åt sin nyaste premiär. Det rådde, särskilt
under andra akten, en stämning i salongen, som förde i
tankarna de mest uppsluppna aftnarna på gamla Vasan,
då firman Meilhac och Halevy övertygade stockholmarna
om den franska farsens överlägsenhet över alla
utländska imitationer. — Ja man såg härdade teaterrecen-
senter glömma sig ända därhän, att de skakade av
skratt...
Den förste av herrarna har emellertid finare
ingredienser är exempelvis »Spökhotellet»; dess komik är
mindre mekanisk och mera psykologisk, inte utan en
viss makaber krydda. Den är genuint gallisk i sin verve,
sin rappa och stundom gnistrande dialog, sin erotomani
och sin upprymdhet, som inte saknar ett stänk av
grymhet. Men det går som bekant en ström av legitimism
även genom den franska’farsen; den äkta mannen
triumferar alltid till slut över älskaren, och när det som här
står två äkta män mot varandra, är det den först vigde,
som hembär trofén.
Trofén var Tollie Zellman, vars stockholmska parisiska
aldrig fått bättre resonans hos publiken. Stoffet till
pjäsen skulle förmodligen ha gett en rysk författare uppslag
till en mystisk och skakande tragedi, och det fanns scener
som snuddade vid det kusliga — en sådan är den, i
vilken Raymonde blir ondulerad av sin avlidne man, och
här hade fru Zellman ett minspel, värdigt en grande
tragé-dienne.
Gösta Ekman som frisören hälsades redan vid sin entré
av ett bifall, laddat med förväntningar. De blevo inte
svikna. Den unge — ’ja han har någonting av strålande
och oförgänglig ungdom — skådespelaren har väl inte
sedan »En herre i frack» haft ett bättre tillfälle att
utveckla sina älskvärt galghumoristiska egenskaper. Och
säkert är att han aldrig fått så många kyssar — på
scenen. Den kvinnliga sakkunskapen påstod att även hans
ondulering var fullt up to date. Här bör nationalkänslan
få fröjda sig åt, att det kåseri varmed han under tiden
underhöll sin maka var av svenskt ursprung, enligt
uppgift ur säker källa signaturen Berco.
Med stort nöje återsåg man Ester Sahlin, den mest
franska i ensemblen. Hon var fraiche och förtjusande
som blyg ingenue, men förlorade ej heller gracens
försonande skimmer under sina snabba framstötar. Edwin
Adolphson som den äkta mannen nummer 2 hade en
roll, som efter hand blev allt otacksammare; dock fick
han sin rättvisa andel av jublet vid andra aktens
befängda slutscen. Framför den klassiska dubbelsängen
beskärdes det oss också att återse parisfarsens mest
klassiska figur, poliskommisarien med tricoloren kring den
trinda magen, företrädd av Arthur Cederborgh.
Rune Carlsten som husläkaren representerade allvaret
i pjäsen. John Brunius pressade genom tre akter sin röst
till en pinsam falsett för att göra en depraverad
aristokrat från tredje kejsardömet — depravationen fick stark
relief, men var fanns aristokraten? Constance Gibson,
Elsa Lundquist, Magda Holm, Ragnar Billbergh bidrogo
förtjänstfullt till typgalleriet.
•För regien svarade Gösta Ekman; skulle han inte
kunna anskaffa ett porträtt som något mera liknade honom
själv? — Trots den svaga tredje akten är »Den förste av
herrarna» utan tvivel en fullträff. Det tycks dröja tills
vi få se Pauline Brunius på Oscarsteatern.
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
