Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin;iiii S C E N E N iiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiin
Filmatiseringen av litterära mästerverk innebära i allmänhet
missräkning, men då och då får man dock se undantagen, som
bekräfta regeln. Ett sådant utgör den senaste dramatiseringen
för vita duken av Leo Tolstojs Uppståndelse, som utan
tvivel är ett av säsongens hittills starkaste program. Den är
även ett bevis för att amerikanarna ibland verkligen kan träffa
stämning och miljö, fast handlingen är förlagd till gamla
världen. Det starka patos, som präglar filmen, är av
omisskänneligt rysk karaktär och har ernåtts utan större yttre effekter —
man håller kanske inte riktigt konsekvent tidsfärgen, men det
spelar i alla händelser en underordnad roll, man gripes
oemotståndligt av det intensivt koncentrerade skeendet i sig självt.
Hela första hälften av filmen skildrar i långsamt tempo förspelet
till tragiken, vilken vilar som en skugga över de många vackra
och fint poetiska scenerna ända fram till förförelsemomentet,
filmens kulmen inte bara dramatiskt utan även konstnärligt.
Och sedan rullar lavinen med amerikansk fart men med rysk
intensitet, och släpper inte sitt fasta tag om åskådaren.
Regissören Edward Carewe har tillsammans med författarens son
Ilya Tolstoj som rådgivare skapat en film av inte så vanliga
dimensioner.
Det sällsynt goda spelet av de båda huvudrollsinnehavarna
bidrager inte minst till det starka intrycket. Dolores del Rio
visar här vad hon endast lät ana i »Rivalerna», nämligen en
ovanligt smidig skådespelartalang och en mimisk skicklighet, som
mer än väl berättigar de täta närbilderna — och hon är
utomordentligt vacker. Rod la Rocque har väl heller aldrig
manifesterat sin begåvning och filmteknik så som här. Hans egentligen
osköna ansikte är synnerligen talande, och i synnerhet i filmens
första hälft, där han ännu är den unge, lättsinnige officeren, når
han briljanta effekter. Samspelet de båda emellan är av det slag
som man inte ofta får se på vita duken. För övrigt vimlar
filmen naturligtvis av utmärkta typer — i den punkten äro
amerikanarna storartade. De måtte ha massor av gott material att
välja på.
Spökbaronen hör säkerligen till de gladaste alstren
i svensk filmproduktion. Vi svenskar anses ju ha litet svårt att
släppa gäcken lös, och filmförsöken i den andan ha visat sig
mer än valhänta. I denna film ha emellertid både
scenarioförfattaren, Sölve Cederstrand, och regissören, Gustaf Edgren, låtit
humorns ådra flöda, och resultatet har blivit en trevlig film.
Fridolf Rudin är en festlig baron både med och utan
minne-—handlingen rör sig nämligen om denne högättade person,
vilken förlorar all hågkomst av sin »baronliga» levnad och av
ödet föres ut på havet som simpel matros. Det är fart
över filmen, vars humoristiska situationer noga tillvaratagits av
regissören. Både författare, regissör och skådespelare ha sin
andel i framgången. Vi hoppas få se mera av detta triumvirat!
De övriga agerande skymdes i någon mån av baron Rhudin,
men Laure Savidge passade bra till sin roll, utan att vara
nämnvärt duktig som skådespelerska. En filmingenue, som borde
kunna bli något för svensk film är däremot Anita Brodin. Hon
är ännu ingen kraft att räkna med, mimiken är oövad och
tråkig, men hennes ansikte är vackert och mjukt och lämpar sig
väl för film.
Äntligen en Colleen Moore-film igen med fläkt och humor!
Allt på tok är en verkligt underhållande film i den
komiska genren, främst tack vare Colleens dyrbara mimik och
agerande för övrigt. Innehållet avviker ej nämnvärt från det
slentrianmässiga, men från början till slut avlösa de mest
befängda situationer varandra i virvlande fart och sätta
skrattmusklerna mer än nyttigt i rörelse. Colleen Moore’s uppenbarelse
i början av filmen, en tanig och typiskt charmlös amerikanska
från landsbygden, är beundransvärd. En tragisk liten ankunge
i kretsen av stolta svanor — härvidlag kamrater i ett
flick-college. Förändringen, grundlig i detalj, möjliggöres genom ett
pompöst bankkonto plus intresserade väninnor, och vi ha vår
Colleen Moore au naturel igen. En film som absolut bör räknas
till hennes allra bästa.
Sista valsen är ännu ett bevis på den skicklighet
varmed tyskarna nu arbeta inom filmen. De tidigare här visade
filmoperetterna, »Valsdrömmen», »Kyska Susanna» och
»Czar-dasfurstinnan», vittnade visserligen också om denna förmåga,
men först i »Sista valsen» ha de tyska filmregissörerna fullt ut
visat vad de förmå i denna genre. »Sista valsen», vilken som
operett var lätt tragisk har i Ufa-manuskriptet omarbetats till
ett skakande drama, vars handling man följer med spändaste
intresse och vars lyckliga avslutning kommer åskådaren att
känna sig som om han plötsligt finge ett klubbslag i huvudet.
Den flott redigerade filmen, vartill Ufa är att gratulera,
spelas genomgående väl med den söta och begåvade fransyskan
Susy Vernon, Liane Haid, Willy Fritsch — trevligare än på
länge — och den nya och angenäma bekantskapen Adalbert von
Schlettow som ledande kvartett.
Det är som bekant inte alltid yankeeregissörerna kunna utnyttja
de från Europa hämtade konstnärerna — Pola Negri är väl det
tydligaste exemplet härpå — men beträffande Emil Jannings
har man synbarligen från början vetat hur han skulle placeras.
Hans första film från Amerika, »The way of all flesh», på
svenska kallad Frestelse, har tydligen rönt inflytande av
»Sista skrattet» och den har också blivit ett verk fullt i
jämnhöjd med den sistnämnda filmen. Han är även i Frestelse det
stora, goda barnet, den kärleksfulle fadern — filmens början
ut-göres av en lång rad både lustiga och rörande scener från den
genomhederlige bankkassörens hemliv och hans rationella
drillande av sex rara ungar. Han struttar omkring som en
gammal rar jultomte och hans egentligen enda svaghet är hans lilla
koketteri med sitt välvårdade skägg. Så blir han skickad till
Kobbs Tbéer
äro odisputabelt de
finaste
676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
