Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiniiii SCENEN
lllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll 1111‘IIIIIMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlllll
Qiröffopet på (~l£(våsa.
Vid en annan av Allan Rydings turnéer spelade vi ett engelskt
lustspel, där jag bidrog till landsortsteaterns förfall genom att
ge gestalt åt en stor och föga passande roll.
Jag skulle förläna liv och färg åt en flott miljonär, en fyrtio
års man, som inte bara skulle se bra ut, utan dessutom vara
synnerligen elegant, och som sist men inte minst skulle vara
en man, som krossade hjärtan i massor.
På grund av sjukdomsfall inom sällskapet fanns ingen annan
att ta, varför jag var tvungen att läsa in rollen.
Pjäsen bestod av fyra akter och i de två första talas det bara
om denne miljonär, som skulle vara så ståtlig, så elegant och
så bedårande, att varje kvinna, som mötte honom, föll som ett
vax. Och i tredje akten skulle jag göra den entré, som var både
väntad och förberedd ...
Nu vill jag genast säga ifrån, alt Kungliga Järnvägsstyrelsen
hade stor skuld i, att jag blev så föga elegant i den rollen.
Vi skulle ha premiär i ett mindre samhälle och vid
framkomsten dit drabbades vi av ett slag, som särskilt för mig
var föikrossande. Vårt bagage hade poletterats fel och det var
omöjligt att få fram det till kvällen. Att ställa in var förargligt,
ty det var utsålt, och vi beslöto därför att skaffa ihop kläder så
gott vi kunde; det var ju en vanlig civilpjäs, så det borde inte
möta något hinder och publiken skulle naturligtvis ha
överseende, när den fick reda på missödet med våra koffertar.
Vi lyckades också med välvilliga människors hjälp få låna lite
kläder som kunde användas. Däremot var det naturligtvis
ogörligt för mig att i ett så litet samhälle få låna kläder som skulle
anstå en högelegant miljonär. Jag skulle alltså spela sista akten
som jag gick och stod — alltså i en åtskilligt sliten resdräkt av
vadmal!
Till min entré i sista akten måste jag emellertid ha redingote,
och en sådan fick jag också låna av en stationsskrivare. Det
förfärliga var dock att jag var så lång, och att han snarare
var motsatsen.
Men det fanns inte annat val. Som även min peruk låg bland
det förskingrade bagaget, fick jag pudra mina egna lockar med
mjöl för att få något av den värdighet, som jag borde vara i
besittning av.
På kvällen gjorde jag i alla fall min entré, om vilken man
pratat genom två akter. Man hade talat om min elegans och
man hade talat om, att när jag, miljonären, kom in på någon
lokal, brukade jag mötas av ett förtjust sus: A! a! a... Jag
708
möttes också av ett sus. Men det var inte bara a, a, a. Det
var: Ha, ha, ha... 1
Jag hade nämligen skrudat mig i stationsskrivarens
redingote trots att ärmarna slutade straxt nedanför armbågen, andra
oformligheter att förtiga. Byxor och väst tillhörde en vanlig
kavajkostym och passade således inte heller så särdeles väl i
stycket.
För att dölja mina egna långa armar och stationsskrivarens
för korta ärmar, spelade jag det mesta av rollen med händerna
på ryggen, vilket inte var så överdrivet elegant men praktiskt.
När jag någon gång var nödsakad att göra en gest, drog
jag fram den ena ärmen och viftade med ena handen, medan
jag gömde den andra bakom ryggen.
Det skrattades hjärtligt i salongen varje gång jag visade
mig, vilket ju egentligen inte var meningen. Men nog fick
publiken klart för sig hur en miljonär inte skall vara klädd!
Jag hade förresten nöjet att bli utskrattad i en ännu mera
allvarlig roll den säsongen. Vi spelade en nyårsrevy i
Norrköping som bar det stolta namnet »Fullväxta Johansson».
Att jag innehade titelrollen är väl onödigt att nämna, när man
tänker på titeln. »Fullväxta Johansson» var plåtslagare och
jag briljerade med att tala slangspråk, som förövrigt var en
lika använd som omtyckt poäng i den tidens revyer. På
mati-néerna spelades »Bröllopet på Ulvåsa», där jag inte hade någon
roll. Jag fick helt ägna mig åt Johansson om kvällarna.
Men så en lördag får jag ett bud att komma på repetition.
På grund av att Härved Bossons framställare måste resa med
en annan av Rydings turnéer, måste jag läsa in hans roll till
dagen därpå.
Jag bad alt få slippa, men här hjälpte inga böner: jag fick gå
hem och plugga en stund på kvällen före revyn och på
söndagsmorgonen fick jag en hastig repetition, varpå jag ansågs
mogen att träda fram i denna pampiga roll.
Kostymen, för att börja med den, passade långt ifrån —
den hade förut burits av Ivan Hedqvist, Olle Winnerstrand m. fl.,
så jag ansåg det vara en viss ära att axla den. Men den var
alldeles på tok för liten. Jag lyckades med kamraternas hjälp
krångla den på mig, sedan jag maskerat mig med skägg och
en kraftig lösnäsa.
Jag såg ganska ynklig ut, när jag stod i kulissen och
väntade på entré, läsande på rollen för brinnande livet. Allan
Ry-ding, som spelade Bjälbojarlen och inte var med förrän
senare, lovade att sitta i luckan och sufflera mig. Detta löfte
höll han så tillvida, att han satt i luckan, men han suffflerade
mig inte ett ord — han skrattade i stället så mycket han orkade.
Och han orkade mycket.
Jag lyckades i alla fall klara min första stora scen utan
allt för stora missöden. Naturligtvis skrattade både publiken
och kamraterna, men jag kom inte av mig så mycket som man
hade kunnat vänta efter den slarviga repetitionen.
Klarade jag den scenen skapligt, så var i alla fall
förhållandet annorlunda, när det gällde nästa scen. Den spelar hemma
hos Jarlen, när Härved Bosson kommer med bud från Bengt
Lagman.
Redan min entré hos den stolte Bjälbojarlen var en
strålande komisk scen. Jag hade aldrig repeterat i dekoration, så
jag hade inte en aning om, att dörren var så låg. När jag
SPORRONG & CO.
PO RTRÄTT M EDAL J E R
Skisser och kostnadsförslag fritt på begäran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
