Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiimiuiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN ...
INTIMA MINNEN FRÅN FÖRSTA INTIMAN
Skildrade av en av Strindbergsteaterns sujetter
Den 26 november i år var en märkesdag för några av
de få thaliatjänare, som hade lyckan räkna sig som
medlemmar i August Falcks Strindbergs-ensemble, med vilken
han startade sin mångomtalade Intima teater vid Norra
bantorget. Jämt 20 år hade nämligen då förflutit sedan
den lilla teatern för första gången öppnade sina portar
för en intresserad allmänhet. För oss, som varit med om
teaterns korta, men på sitt sätt så lysande saga, står hela
denna tid av tre år, som den dock varade, i oförgätligt
minne. Främst naturligtvis på grund av alla personliga
minnen av August Strindberg, men även på grund av det
kamratskap som de säregna förhållanden under vilka
teatern arbetade skapade.
Vi kände oss nästan allesamman som en enda stor
familj. Från skilda håll samlades vi, från elevskolan, från
privata lärare och från landsorten, — alla okända för
hu-vudstadspubliken, men alla besjälade av en entusiasm och
en sangvinisk tro på saken, som sedermera kom oss väl
till pass när svårigheterna började. I början var det ej
heller bestämt att vi skulle spela enbart Strindberg och
det var till och med tal om att, medan vi väntade på
teaterns färdigblivande, göra en turné på hösten i
landsorten med någon av Falcks pjäser från föregående säsong,
»Argbiggan» eller »Pelléas och Mélisande». Detta
motsatte sig emellertid Strindberg och vi fick stanna kvar i
Stockholm.
Äntligen den 26 november voro vi färdiga till start.
Teatern hade blivit mycket lyckligt inredd och tilltalade
publiken i högsta grad. Den hade verkligen något speciellt
Strindbergskt över sig, vilket var mindre underligt då
författaren själv övervakat alla detaljer i teaterns utstyrsel.
Som ett kuriosum kan i detta sammanhang nämnas, att
Falck hade gjort upp med en blomsterhandlare i
närheten att förse foyern med friska blommor varje dag. På
premiären bestodo dessa av utsökta orkidéer, och
dessutom bjöds publiken på både vvichyvatten och rökverk.
Denna lyx varade emellertid endast första veckorna,
ekonomien tillät nämligen inte i längden dylika
extravaganser.
Invigningsprogrammet var »Pelikanen», som med korta
mellantider följdes av de övriga kammarspelen »Brända
tomten», »Oväder» och »Spöksonaten». Jag nämnde
nyss att vi voro optimister och entusiaster — och i
sanning, det behövdes för att stå mot den fruktansvärda
kritik varmed nu en så gott som enig press logo hämnd
för »Svarta fanor».
Program efter program nedgjordes, ekonomien var mer
än dålig, tredje föreställningsdagen var det till exempel
sålt för ett mycket blygsamt tvåsiffrigt tal — men
humöret hos oss hölls dock vid liv. Anna Flygare var inom
kamratkretsen i detta fall underbar. Hennes skånska
visor glömmer jag aldrig. Blevo vi litet modfällda, satte
hon sig till pianot och sjöng om »En liten gutt som skulle
ut å fria» eller om bonddrängen som ville ha »brännevin
för att bli munter och för att roga oss allihop». Men
mest av allt stärktes dock vårt mod av de små brevlappar
som August Strindberg skrev till oss. Var det någon han
tyckte vara bra och kritiken fann dålig så var en
sådan fras som: »Ni var bra, Er uppfattning var riktig.
Det förstår jag bäst såsom författaren» inte alls ovanlig.
Det säger ju sig självt att man blev tröstad.
Detta Strindbergs sätt att medelst korrespondens
meddela sig med skådespelarna är för eftervärlden av
oskattbar betydelse och skulle samtliga de uttalanden Strindberg
på detta sätt gjort samlas till ett helt, så skulle man få en
klar blick över hans framsynta egenskaper som regissör.
Scenbildens konstnärliga förenkling var hans stora ideal
och i många andra fall var han även en föregångsman.
Visavi språket på scenen var han däremot mycket mera
konservativ. Det av K. teaterns elevskola godtagna
talspråket fingo vi naturligtvis använda oss av, Strindberg
hade ju som bekant själv genomgått elevskolan, men
sådana uttalsmoderniteter som »lessen» i stället för »ledsen»
skulle ha upprört honom synnerligen. På ett ställe heter
det i ett brev till en skådespelare:
»Bind- alla- ord- i- cn- fras- med- små- bindestreck,
hör- på- Er själv när- Ni talar, tala lite grammatikaliskt,
så det låter tillgjort; predika, håll föredrag, överdriv med
ett ord! — — — Vill Ni lära Er Tegnérs Solsång
utantill och komma och läsa den för mig, så skall jag
säga Er talets hemligheter bättre än så här! Ni är en
utmärkt skådespelare, född till banan. Men nu skall Ni
bli fullkomlig! Ni säger sakerna riktigt, i ton och stäm
ning, men det skall klinga vackert! Kom när Ni kan
Solsången (Dig jag sjunger en sång) mellan kl. 1—3 när Ni
vill. Och säg alla skådespelare och damer att jag tar
emot varje dag 1—3 eller 6—7.»
Nu kanske någon tror att Strindberg på sidan av sin
skriftställareverksamhet gav lektioner i talkonst. Så var
emellertid ej fallet. Strindberg var nämligen mycket
om-bytlig och när en ung aktör, som ej hörde till de särskilt
av Strindberg omhuldade, kom upp och sökte honom på
grund av denna uppmaning, blev han ej insläppt.
En sak som kanske ej alla vet och som är nog sä
intressant är, att Strindberg, så underligt det än låter, hade
stor respekt för August Falck, åtminstone i vissa fall.
Nedanstående brev, som jag en gång fick mottaga, talar
härvidlag sitt tydliga språk: »Bäste Herr Kjellgren. Då
jag hörde att ett förslag framkommit från direktören att
Fröken Falkner skulle få spela Påskflickan härstädes,
under det Danska tournén pågick, så ber jag Er, vilken sett
Fröken Falkner i huvudrollen, och funnit henne möjlig,
förorda henne. Sedan Ni såg henne hos mig, har hon
odlat sin röst och prövat scenen. Rolen kan hon. Säg ett
ord, är Ni en god människa, som jag alltid trott: Vänt.
August Strindberg, d. 13 Sept. 1908.»
ABDULLA
CIGARETTER
äro bäst!
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
