Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
..................................i.................i............ni....... SCENEN ....................................................................i..mimiiimi...in....mi.........ni
I FRÄMMANDE KÖK I FRÄMMANDE LAND
Fru Greta Andrésen skildrar besvärligheterna att flytta ett hushåll från Stockholm till Dresden
Framför oss sitter en ung, b!ond och blåögd dam. Hon är
icke aktris eller filmstjärna — vilket man nog skulle kunna tro
av apparitionen att döma — utan hon är helt enkelt en liten
svensk husmor, som har följt sin make till främmande land och
som nu skall underkastas ett litet förhör om hur det egentligen
går att acklimatisera sig i nya förhållanden. Vi ha äran
föreställa: fru Greta Andrésen, maka till en icke alldeles obekant
aångare och storhet med förnamnet Ivar.
— Ja, inte var det roligt i början inte, säger unga frun med
en liten lustig grimas. Aller Anfang ist schvver — som bekant!
Det värsta i Tyskland är egentligen bostadsförhållandena, det är
sannerligen inte lätt att få någonstans att bo, där man kan
trivas. Inte har man där som i Stockholm små trevliga och
moderna våningar, som man kan få hyra för ett år, åtminstone inte
I Dresden — det är i allmänhet bostadsföreningar och man är
alltså tvungen att antingen köpa en våning — och det har man
ju inte precis lust med, när man inte vet hur länge man
kommer att stanna — eller också får man nöja sig med att bo
inhyses på något sätt, hyra möblerat och dela kök — och dela
kök kan ju faktiskt inte två änglar göra i längden utan att råka
i luven på varandra! Man har för övrigt inte minsta lust att
köpa sig några våningar i Dresden, så gammalmodiga och
tråkiga som de i allmänhet äro. Vad man kallar moderna
bekvämligheter är ett nästan okänt begrepp i den metropolen;
hiss förekommer bara i de flottaste hotellen och värmeledning
finns knappast i några våningar i staden utan endast i de privata
villorna och sådana äro mycket dyra. — Alltså återstod
oss ingenting annat i början än att hyra möblerad
våning och för att få disponera apartementets kök måste vi ta
våningens ägarinna med dotter i helinackordering, och att det
kan ha sina sidor förstår man nog. Den roligheten varade
inte heller så länge, och nästa gång vände vi på problemet så
till vida, att vi slapp inackorderingen men i stället fick vi alltså
dela köksavdelningen, där vår svenska husassistent härskade
tillsammans med den tyska — fast inte precis i frid och endräkt. . .
Att de grälade på var sitt språk gjorde ingenting alls, de förstod
varandra så bra ändå, och jag försäkrar att det var riktigt
underhållande ibland att höra på dem.
— Något av det besvärligaste jag hade i början var förresten
när jag skulle gå och »handla mat». Vår svenska jungfru
kunde ju inte tyska och själv var jag inte så vidare durkdriven i
den gastronomiska terminologien utan jag fick lov att härma alla
möjliga djurläten och klappa litet här och var på min egen
lekamen för att vederbörande i slakteriaffärerna skulle kunna
förstå vad det var för läckerbit jag ville ha. Vi ha ju försökt att
äta så »svenskt» som möjligt och nu har jag en svensk
hus-hållsfröken så att jag slipper köpa mat, och det är härligt!
Men de tyska myndigheterna ville ta henne ifrån mig. Jag
gick till »Polizeipresidium» och talade om att min man var
alldeles tvungen för sitt välbefinnande att äta svensk mat,
eljest kunde han ej sjunga. Jag hade det riktigt besvärligt
med de »sächsische Polizeibeamten» och jag måste uppbjuda
hela min tjuskraft (vilken inte är så liten — intervjuarens
anm.) för att få behålla henne. — Men man kan inte alltid
hålla fast vid den svenska matsedeln; något som man helt
får avstå ifrån är ju till exempel vår härliga strömming, som
inte existerar i Tyskland. Som en liten lustighet kan omtalas,
att en enkel vara som ättikssprit inte finns att tillgå, och jag
måste skriva hem till min moder och be henne sända mig en
flaska. Och naturligtvis skulle den strängeligen undersökas
och avprovas innan jag fick ut den — men jag tror att den
nitiske tulltjänstemannen smakar försiktigare en annan gång!
— Och hur kändes det förra året att fira julen i främmande
land?
752’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
