Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga attributet framför hans titel utbyttes mot rangordet
»förste». Nu hade han således ryckt upp till främsta
platsen i orkestern. Ett litet skutt blott — och han skulle
stå framför partituren på dirigentpulten.
Tillfället gör våghalsen! Teaterns kapellmästare skulle
på semester och behövde en man som kunde överta
ledningen av entreactmusiken i ett stycke. Talich fick
försöka och — lyckades. Det var hans första, inofficiella
framträdande som dirigent. (Kritiken slapp han, emedan
stycket redan hade gått en tid, då han övertog ledningen).
Denna lovande början ledde emellertid icke till något
avgörande. Sejouren i Odessa avbröts nämligen helt
oväntat och på ett särdeles dramatiskt sätt. Man skrev
1905, på våren. Det började osa brännt i Odessa.
Slagskeppet Potemkin sökte med vältaliga och välriktadc
kanoner höja kejsarmaktens tillfälligt sjunkna prestige.
Efter en skräckfylld natt i ett fuktigt källarvalv och med
ett par dekorativa gråa hårstrån i den svarta cheveluren
som minne av händelsen flydde Talich hals över huvud
till Prag.
På hösten 1905 återfinna vi honom som lärare i
violinspel vid Kejserliga musikskolan i Tiflis. Det är i denna
stad som Talich definitivt övergår från fiolen till
taktpinnen. Hans dirigentdebut sker dock, även den, i
tillfällighetens tecken. Nämnda musikskolas direktör, den
kände pianisten och komponisten Dimitrij Nikolajew,
föranstaltade och dirigerade regelbundet symfoniska
konserter. Vid en av dessa skulle han utföra solopartiet i
sin egen pianokonsert. Den dirigent, som fick hand om
orkesterledsagningen, kunde icke klara sin uppgift. Efter
noggrant övervägande erbjöd sig Talich att dirigera, men
under förutsättning att han fick stå för konsertens
samtliga nummer: utom den nämnda pianokonserten en
symfoni av Kalinnikow samt en uvertyr av Goldmark.
Det blev en glänsande framgång för den tjugutvåårige,
obeprövade musikfältherren, som stolt och segerviss
förberedde nva sammandrabbningar med publik och kritik.
Men politikens blodbestänkta musa grep för andra gången
in i hans privata öde. Hon hade redan stämt sina
strängar till oktoberrevolutionens krigiska musik. Tsarens
kosacker terroriserade befolkningen i Tiflis, den
fredligaste människa kunde mitt på gatan mötas av ett isande
rått »Händerna upp!» med åtföljande kroppsvisitation på
kosackmanér. Tatarernas och armeniernas blodiga
mel-lanhavanden förbättrade icke situationen.
Även denna gång flydde Talich till Prag, där han
snart blev dirigent för en av de största tjeckiska körerna
och senare även för en stor amatörorkester. En kort tid
var han också lärare i vokal föredragskonst och
ensemblespel vid en av Prags musikskolor.
Under denna Pragperiod fick Talich ett av sina
starkaste konstnärliga intryck. Han var nämligen i tillfälle
att övervara samtliga repetitioner till uruppförandet av
Mahlers sjunde symfoni. Tonsättaren ledde själv. Det
blev ett oförgätligt minne av en genial dirigent och en
utomordentlig personlighet.
Säsongen 1908—09 befinner sig Talich i Laibach i
egenskap av dirigent för den nygrundade Slowänische
Phil-harmonie. Orkestern tjänstgjorde både som
symfoni-och operaorkester, vilket hade till följd att Talich
dirigerade såväl i konsertsalen som i Operan, där han tack
vare de många operettföreställningarna grundligt lärde
känna Johann Strauss och wienervalsen, till vilka han
FÖR 25 ÅR SEDAN
Signe <U{o(tf)off i sin deäuiroff
1902 debuterade på dåvarande Olympiateatern en ung
dam frän Uppsala, Signe Kolthoff var hennes namn,
och debutrollen var Ginetta i operetten »Primadonnan».
Skådespelerskan har själv uttryckt en önskan om att inte
kvartsckeljubiléet skulle uppmärksammas, men hon har
i varje fall ställt till vårt förfogande ovanstående lika
förtjusande som unika fotografi, som återger henne i
debutrollen. Signe Kolthoff har under det gångna
kvartseklet gjort en mycket betydande insats i vår teater, och
hon har framför allt på nationalscenen skapat gestalter,
som kunna räknas till de främsta i svensk scenkonst
under senare decennier. Det är nog att hänvisa till
hennes Eliza i »Pygmalion», i vilken hon efter ett tioårigt
primadonneskap på Svenska teatern i Helsingfors gjorde
sin entré på Dramaten, Madame Sans-Géne, Judith i
Hebbels drama, ■ Mirandolina i »Värdshusvärdinnan»,
Dorine i »Tartuffe», Frilian i »Envar» och många fler.
Vi hänvisa för övrigt till en utförlig essay över
skådespelerskan av Daniel Fallström i nummer S, 1924.
bl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
