Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tarvas en mera sensationell affär än dem som utmynna
i böter eller några dagars fängelse; men kanske var den
livliga tillströmningen försvarsadvokatens förtjänst? Det
blev i varje fall Torsten Winge som räddade tablån.
Hans av cigarettslingor omvärvda plaidoyer framfördes
med verklig brio, och den kloka placeringen av
domarbordet möjliggjorde att prestationen kunde njutas en
face. Carl Browallius, som en gammal sirlig överläkare
i cylinder, hade härunder ett minspel, värt att
observeras, och Sten Lindgrens barske rättsbetjänt framkallade
stor munterhet i salongen.
De flesta av birollerna utfördes förtjänstfullt. Oscar
Johanssons agent hade en fläkt av fransk livlighet och
svada, Josua Bengtssons kastanjeförsäljare var
vederhäftig, Bror Olssons domare myndig, utan överdrift,
Axel Högels poliskonstapel kanske något väl stockholmsk
i sin stramhet. Men en sådan änglaljuv mammas gosse
som »Råttan» i Tom Walters gestalt har nog aldrig
slumrat på en säck varken i Montniartre eller Stadsgården.
På damsidan gjorde Tyra Dörum en alldeles dråplig
skohandlerska både i mask, hållning och spel, och det
var även friskt humör — kanske något för
alkoholbeto-nat — över Ellen Borlanders »handelsidkerska».
I sista tablån inträffade ett nytt naturfenomen: ett
fullständigt ljudlöst regn.
Som teaterstycke är Komedien om mannen
som gifte sig med en stum kvinna
tacksammare än Crainquebille. Och här hade Per Lindberg fått
ge sin fantasi lösa tyglar! Originalets båda akter hade
slagits ihop till en. Författarens
scenanvisningar ange en interiör
med gatudörr till vänster,
genom vilken man skall se
Pont-Neuf — här strök i stället gatan
förbi själva rampen, skild från
domarens bostad genom en enorm
port, som vid behov försvann.
Därigenom blev det möjligt att
låta den blinde tiggaren, vars
röst hördes utanför scenen, i
stället inleda spektaklet; att han
till på köpet var halt och
bar-bent gjorde naturligtvis saken
så mycket lustigare, i
synnerhet då han dansade runt med
m:me Cathérine. Därigenom
hade det också blivit möjligt atl
införa några andra folktyper;
och sådana gör Lindberg con
amore, med modeller från
samtida konstverk lyckas han ge
dem en bestickande tidsfärg. lin
särskild eloge för sin mask
förtjänade den spetsnästa m:me
Bruine, som bara skrider förbi
och inte finns på personlistan.
För dekorationerna svarade
Nils Dardel; att det inte roat honom att utföra de porträtt
av höga jurister i robe som skola pryda väggarna kan
man ju förstå. Interiören var emellertid stilfull i sin
enkelhet, och en del av kostymerna, framför allt
domarens, särdeles uttrycksfulla.
Ivan Hedquist tog sin roll som M. Botall med en viss
ro och bonhomie, som inte uteslöt pondus. Hans
företrädare i ämbetet ha utan tvivel varit vida nervösare
och ettrigare. Ivar Kåge ansträngde .sig mera för att få
fram en viss arkaiserande, sirlig och piruetterande stil
i tal och rörelser; träffsäkerheten är svår att
kontrollera, men typen roade, liksom Oscar Johanssons läkare.
Som fältskären hade Sten Lindgren tillfälle att än en
gång imponera med sin stentorsstämma, och Arnold
Sjöstrand var i detta stycke betydligt bättre än som den
tråkige etsaren i Crainquebille. Om Alf Sjöbergs
vanlottade tiggare intet annat än gott.
Som den stumma Cathérine var Hilda Borgström
alldeles förtjusande, ljuv, graciös, ungdomlig. Som den
talande släppte hon sig inte tillräckligt lös. Här skall pjäsen
övergå i den rena grotesken, vilket markeras av det
halvt vansinniga slutet; här bör man tänka på Babelais
mer än Anatole France. Hilda Borgström fortsatte att
spela fin komedi. Nu bör det ju erkännas att svenska
språket inte medger en sådan svindlande fart i ordflödet
som franska skådespelerskor ha förfärat med i denna
roll. Lena Cederström var en pikant kammarjungfru,
medan Karin Carlsson kom den medeltida skönhetstypen
betydligt närmare.
TJora Tjeje, ^l£no Ofenning oefr QabrieC SJLtw i J3 e d a med elden
på n)ramatisCa tealern
T ANTIKHANDEL STINA SWANBERG VÄSTRA TRÄDGÅRDSGATAN 17 Uppköper och försäljer alla slag av antikviteter. |ooo|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
