Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herrskapet Fairbanks har efter lång bortovaro åter visat sig
på vita duken och återseendet var i båda fallen angenämt. Ett
nytt och tråkigt bevis på att kvinnan åldras, förr än mannen
gåvo däremot de ovanligt glest besatta bänkraderna på Röda
Kvarn premiärdagen, då lilla fru Mary gjorde sin rentré, medan
däremot maken på Palladium drcg fulla hus. De laglösas
hövding är namnet på Dougs senaste, och det är som vanligt
en briljant och spännande äventyrsfilm, denna gång förlagd till
Sydamerika, händelsemättad, fantastisk och underhållande samt
kryddad med en del makabra inslag, som jagade kalla kårar
utefter ryggraden. Även om den inte når upp till hans bästa
föregående, »Robin Hood» och »Tjuven i Bagdad», så ger man
sig ändå gärna åt den sprudlande fantasi och oemotståndliga
gåpåaranda, som karaktäriserar även denna hans sista film.
Regiri är som alltid vederhäftig, även om några »berglandskap»
ibland luktade kulissväv lång väg. Vilda ritter förekommo
naturligtvis ymnigt, och dessutom konkurrerar »De laglösas hövding»
med själva »Chang» i en briljant gjord framställning av en
kolossal boskapshjord i flykt, medan Doug själv hoppar mellan
trädtopparna med samma suveräna lätthet som den siamesiska
djungelns apor. Han förbluffar för övrigt med samma
häpnadsväckande akrobatik och fenomenala armstyrka som förut,
dessutom har han lärt sig variera tändandet av sin cigarrett på 333
olika sätt samt lancerar en ny tänkvärd sats: I dag är i dag och
i går var i går, men i morgon är en skälm — tänk inte på
honom! Till motspelerska har han dels den madonnaliknande Eve
Southern och dels Lupc Velez, en söt och smidig klöskatta och
argbigga, som rövarhövdingen inte gjorde nämnvärda försök att
tämja — före bröllopet åtminstone!
Typiskt amerikansk och typiskt pickfordsk är Min lilla
fästmö, där en gång »Hela världens lilla fästmö» ännu en
gång visar vilken rar och trevlig liten människa och vilken
duktig komedienne hon är. Handlingen rör sig om det kända
temat: mannen av börd och kvinnan av folket — hur många
variationer har man inte sett av den rike mannens son, som
förälskar sig i den lilla butiksflickan, vilken av den hårdhjärtade
fadern erbjudes kontant kompensation för att avstå och som
är villig att uppoffra sig för att inte förstöra gossens »framtid»!
Denna version är emellertid både rolig, välgjord och
underhållande, även om den första hälften är en smula utdragen.
Scenerna från den lilla Maggies hem med hennes dråpliga
föräldrapar äro ibland strålande roliga, och Mary Pickford själv
har inte förändrats mycket sedan den tiden vi såg henne i
»Rebecka från Sunnybrookfarmen» och många andra liknande
komedier. Hon har för övrigt i detta stycke en lång scen, där hon
förnekar sin kärlek och förställer sig för att få den unge
mannen att avstå från henne, och i denna scen är hon alldeles
ypperlig. Man troi absolut på hennes ansikte, som forvrides i
spotska grimaser, medan den mest äkta förtvivlan talar ur hen-
nes tårblanka ögon. Den manliga huvudrollen spelades av en
sympatisk ungdom med namnet Charles Rogers, och för övrigt
skymtade en hel rad goda typer i den roande filmen.
Mauritz Stillers nya filmskapelse En kvinnas
bekännelse är en kvalitetsfilm, dock mest tack vare Pota Negris
utförande av huvudrollen. Här ha vi den gamla Pola Negri:
ulan stora gester, men med en mimik som lämnar intet övrigt
att önska, ett mjukt grepp på rollen och en apparition, för
vilken man måste falla till föga, genomför hon och utformar i
detalj sin intelligenta tolkning av den olyckliga kvinnans liv.
Einar Hansson är vek och lagom tillbakadragen i sin
konstnärs-roll, man förstår, vilka utvecklingsmöjligheter denne unge
skådespelare besatt — och som tyvärr döden omintetgjorde. Stilleis
regi gjorde sig fördelaktigast bemärkt i fråga om det mänskliga
materialet i filmen.
Tant Marys föryngringskur var en sämre produkt
av amerikansk farskultur. Uppslagen lovade gott, men sveko
förväntningarna. Phyllis Haver, som kan vara rätt trevlig, vai
enbart en stel docka och Harrison Ford ser sympatisk ut, men
därmed är det också slut.
Den nya Buster Keafon-filmen, rikligt omannonserad såsom
varande något extra på farsfilmernas område, var en besvikelse.
Där finns en hel del lustiga uppslag, men utförandet är tamt.
De humoristiska poängerna ge aldrig tillfälle till ett riktigt
hjärtligt skratt. Handlingen utspelas vid ett college och liknar
i mångt och mycket Harold Lloyds »Heja, Heja», utan att dock
nå upp till den senares befängda stil och fyndiga poänger.
Buster själv är ej så rolig som vi alla veta han kan vara, han
gör nog sitt bästa i de scener där den klemige plugghästen
söker träna sina lemmar i allsköns idrotter, men han lyckas
ej helt få publiken med i galoppen.
Under Afrikas himmel är Rex Ingrams enda film för
året, och han har lyckats utomordentligt åskådliggöra den
svenska titelns innebörd. Det är afrikansk sol över bilderna, skärpa
i linjer och skuggor, det är pregnanta och välgjorda scener
från infödingskvarteren och ökenvidderna. Man får en
förnimmelse av Ingrams förkärlek för Islams lugna, konservativa
religion, den lyser fram i vackert gjorda bönescener och här och
där genom ämnet självt. Trots detta rör sig handlingen om en
livslängtande ung munk, som efter lång kamp bryter med allt
han hittills funnit heligt och rymmer från klostertystnaden ut
till livet. Kärleken kommer till honom och gör hans nyvunna
frihet dubbelt rik, men kyrkan har makt över sinnena, och
hans egen hustru för honom åter till att sona sina brutna löften
i klostret. Ingram låter en dock känna den hårda
meningslösheten i detta religionens ingrepp i det naturliga livet.
Det är synd för Ingram, att han nödgas låta sin fru spela
i sina filmer. Alice Terry är tråkig och kan inte spela film
och hennes skönhet börjar numera tiUhöra den mera bedagade
Kobbs Tfoéer
äro odisputabelt de
finaste
KopVIDI Pudercréme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
