Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
..................ni........ni.................................i........ii.................................. SCENEN 11111111........................................................................................................................lim...............................................................un..........ni
DE WAHL I REPRISEN AV GÉRALDYS "ÄLSKA”
<3(é(éne ocf) Sdnders de RJUafjt som ’JCenvi i 31 (sk a
(Karikatyr för Scenen av Jdöwenadler
Den länge bebådade
reprisen på Paul Géraldys komedi
Älska, vilken som bekant
hade en strålande framgång
här 1924, har nu ägt rum
och pjäsen har återigen
mottagits med stort intresse
av publiken. Man fick denna
gång göra bekantskap med en
ny Henri, vilken roll
teaterchefen Svennberg överlåtit
till Anders de Wahl. De båda
skådespelarnas framställning
betecknas såsom ganska olika
ehuru var för sig mycket
lyckliga. Anders de Wahls Henri
är, enligt A. Ö. i Sv. D.
»yngre, hetblodigare, mindre böjd
att resignera i kampen om
Hélénes kärlek och därför
också hårdare märkt i
slutaktens bittra scener. De Wahl
har också vinnlagt sig om
fransk typ, en svartmuskig
och gråsprängd lantjunkare,
full av nerv och humör, ehuru
rotfäst i sin jord. Han är-
fi
förträfflig i första aktens skift- cUora cUeje som
ningsrika dialoger med
Hé-léne, han värmer och
utstrålar den personliga atmosfär, vars styrka till slut hembär
segern. — Eft konsekvent och pregnant rollskapelse,
oberoende av föregångarens, och stycket förtjänar att ses med
de nya valörer, som nu ha fällts in i tavlan.» A. B. i
St. D. anser »hans behandling av den ömtåliga, på en
gång tillknäppta och överkänsliga dialogen nästerlig,
genomträngande utan skärpa, lugnt behärskad och likväl
levande i varje ögonblick med diktens eget liv.» — Man
märker att de Wahl ibland kände den franska
konventionalismen som en tvångströja. Han kränger den av
sig i sista aktens stora scen, given med en anspråkslös
och alltigenom oteatralisk mänsklighet som värmde och
grep.» B. B—n i D. N.: »Med behärskning och värme
återgav han den äkta mannens klara och kloka ingenium
och den själsliga nobless som segrar till sist. Och det
talade ordet flöt lugnt och betänksamt; man märkte att
det kom inifrån.»
Tora Tejes Héléne har tydligen icke förlorat något av
sin intelligens och charm sedan sist. Den förblir enligt
A. ö. »en av hennes mest utsökta roller; röstens
musikaliska vibrato harmonierar med den förfinade
hållningen. Man skulle blott kunna anmärka, att det
tekniska raffinemanget utvecklas så rikt, att något av den
kvinnliga omedelbarheten och ingenuedoften går
förlorad.» A. B—r: »Det är en kvinnogestalt av sällsam
skönhet som den Géraldy’ska diktens drivhusluft här lockat
fram i Tora Tejes skepnad, i varje ögonblick skiftande
och ny och likväl enhetlig, samlad, i all sin
lidelsefullhet fylld av en klassisk ro — en av de få sceniska
skapelser, vilka stanna i vårt minne som a joy for ever». Sven
Bergvall kvarstår även i sin gamla roll som Challange.
rit fullkomligt på sin plats om Berglund hade rutit ett:
tag händerna ur byxfickorna åtminstone när ni friar
till min dotter!
Verklig flickcharme och friskhet vilade över Esther
Roeck-Hansen som den unge världsomstörtarens syster
och lärjunge. Kunde bara hennes röstbehandling nå
samma höjd som hennes stumma spel! Maja Gadelius tycks
däremot ha råkat in i ett rollfack, som inte klär henne,
medan Ingeborg Mattson som koristen utvecklade grace
och humör. Märta Arbin som det olyckliga offret för de
nya idéerna gjorde en djärv och drastisk typ, under det
att Karin Alexandersson som vanligt spelade med sordin
och stilla ironi.
Jag har tagit mig friheten att gömma det bästa till
sist: Olga Andersons mognade, erfarna, erotiskt frigjorda,
vemodigt resignerade, halvt ömsinta, halvt sarkastiska
kvinnotyp, en kvinnotyp för vilken Ellinor Glyn
kanske mer än världskriget banat vägen. Hon var därtill
en lady, och där hon satt framför den öppna spiseln —
sufflörluckan — mellan de båda unga flickorna, utgjorde
de en grupp som regissören hade heder av och som
skulle ha förmått oss att åhöra en ännu längre
diskussion. Hur mycket mera brännande bli inte de erotiska
problemen när det finns vackra kvinnor med i
sällskapet — helt utdebatterade bli de aldrig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
