Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÄSONGNYHETER FRÅN
Wienaren är ju bekant för att vara ganska konservativ
i musikaliskt hänseende. Den klassiska repertoaren intar
därför en framskjuten plats på programmen. »Wiener
Philharmoniker» ha exempelvis under hela sin
hittillsvarande verksamhet vid varje abonnemangskonsert
uppfört en Beethovensymfoni, och vid säsongens första
konsert, som »Gesellschaft der Musikfreunde» föranstaltade
den 18 oktober, upptog programmet uteslutande namnen
Haydn, Mozart och Beethoven.
Men wienerpubliken står icke främmande för den
modernare riktningen. I synnerhet tycks Gustav Mahlers
musik, som tidigare varit så oförstådd i den österrikiska
huvudstaden, nu fullständigt ha vunnit befolkningens
hjärtan. Hans verk uppföras mer och mer, och publiken
är alltid fulltalig och entusiastisk. — »Wiener
Oratorien-vereinigung» hade den 1 oktober föranstaltat ett
uppförande av Mahlers sista symfoniska arbete »Das Lied von
der Erde», som under dirigenten, professor Budolf Nilius,
fick ett skirt, poesifyllt utförande. — Rudolf Nilius är
f. ö. även engagerad som dirigent för »Wiener
Tonkiinst-lerverein», som den 13 oktober gav en konsert,
upptagande, förutom den pompösa, symfoniskt arbetade prologen
till Cassandra av Vittorio Ghecchi, Mahlers andra
symfoni c-moll för sopran- och altsoli, blandad kör och
orkester.
Den 24 oktober dirigerade Nilius »das Wiener
Sinfoni-orchester». Huvudnumret på programmet var
Tschaikow-skys femte symfoni e-moll, som under den energiske
dirigentens eldande ledning fick ett glänsande utförande.
Mot Nikischs klassiskt förnäma tolkning ställde Nilius
en varmblodig, vilt lidelsefull, som ibland påminde om
Schnéevoigts. Wiener Konzertvereins första konsert för
säsongen upptog Webers ouverture till Friskytten, Regers
Mozartvariationer och Schuberts stora C-dur-symfoni.
Programmet fick ett vårdat utförande av den
målmedvetne dirigenten professor Leopold Reichwein, vilken
stockholmarna under säsongens lopp får stifta
bekantskap med.
Wien bereder sig i år att värdigt fira hundraårsminnet
av Franz Schuberts dödsdag. Redan i höstas
föranstaltades ett flertal konserter, uteslutande upptagande verk
av denne den kanske mest wienerfolkligt betonade av
alla de komponister, vilka här haft sin verksamhet. Men
just denna melodiflödande folklighet gör, att hans musik
i längden blir litet tröttande. Man kan icke undgå att
göra en jämförelse med föregående säsong. Då mötte
man överallt på annonspelare och annonsplank Ludwig
van Beethovens namn. På snart sagt varje konsert fick
man höra något eller några av hans härliga tonskapel-
WIENS MUSIKHORISONT
ser. Och dock tröttnade man icke. Men Beethoven är
ju också denne djuptänkte filosof, denne väldige titan,
vars musik ännu efter hundra år är lika mäktig, lika
levande. Schubert däremot är snarare den älskvärde
kåsören, vars »oändliga melodier» visserligen gå till
hjärtat, men på grund av saknad av större styrka i
tematiken, av mera genomförd kontrapunktik, i längden blir
tröttande. Att ideligen höra h-mollsymfonien (den
ofullbordade) eller den stora C-dursymfonien blir litet för
mycket av det goda.
Men man har även, trots denna Schubertkult, rika
tillfällen att höra modern musik. Wiener Staatsoper har
haft premiär på två nya operor: »Das Wunder der
He-liane» av Erich Wolfgang Korngold, en orgie av klanger,
och »Jonny spielt auf» av Ernst Krenek, en blandning
av sensationsmusik (jazz), banalitet, tonalitet och
atonalitet.
Det är emellertid i synnerhet på konsertestraden man
under den hittills tilländalupna säsongen haft tillfälle
att höra ny musik. Wiener Philharmoniker framförde
exempelvis nyligen en Concerto grosso i fyra satser, opus
38, av Paul Hindemith. Att denne, en av den atonala,
eller kanske snarare polytonala skolans främste
målsmän, har en stor talang, fick man otvetydiga bevis på.
Och hans tekniska kunnande är drivet till en grad av
virtuositet. Med utomordentlig skicklighet låter han
tonarter, temata, rytmer och klanger tumla om varandra.
Dock låter han sensafionslusten driva sig väl långt i
kontrapunktiskt hänseende. Det hela bildar ett kaos, ur
vilket det kan vara svårt att hitta ut. Som ett försonande
drag står emellertid ett skimmer av humor, som han
alltid vet att förläna sina vågade infall. Att en stor del
av publiken trots atonaliteten tycktes vara med på
noterna, berodde nog främst på dirigenten.
Ledningen av Wiener Philharmoniker har övertagits
av Wilhelm Furtwängler. Det är sällan en orkester klingar
så, som när han står på dirigentpallen. Med sitt trollspö
tvingar han fram stråkinstrumentens ädlaste toner, får
biåsinstrumenten att liksom söka överbjuda varandra i
virtuos konstskicklighet. Man talar om Furtwänglers
dirigentgeni. Detta yttrande torde bli historiskt.
Gesellschaft der Musikfreunde har framfört en
pianokonsert av Korngold för vänster hand, på ett
förtjänstfullt sätt tolkad av Paul Wittgenslein, som i kriget
förlorade högra armen. Men Korngold passar nog bättre
som dramatiker än som symfoniker. Den trängtan att
upplösa alla bestående former eller åtminstone att
insvepa dem i oigenkännlighetens mantel, som tycks vara
utmärkande för större delen av nutidens musikproduk-
<lär rör han sig i alla händelser som fisken i vattnet och ser
ut att trivas ofantligt väl. Maja Cassel hade en lyckad afton i
drottningens parti, medan däremot Hugo Jacobssons struttande
hovfjant knappast hade tillräcklig komisk pregnans. Baletten
börjar få fart i benen, men det är synd att den också måste
agera hovfolk! Torborg Stjerner och Margit Liljemo utförde
förtjänstfullt sitt danssolo. Egentligen är det oartigt och
orättvist att nämna hr Meissner sist — tag inte illa upp, herr
kapellmästare! Behöva vi nämna, att taktpinnen sköttes utan vank
och brist? l-ill.
fD •’ t (T*3 * är och förblir
JUiptons Ve det bästa.
T TTVTY^TNT är världens största och
-!—✓ J-.hr -L JLN förnämsta ‘Téfirma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
