Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERAFTNAR I SKÅNES HUVUDSTAD
Brev fiån Scenens Malmökorrespondent
Ehuru Runar Schildt ej var mera än 36 år gammal, då han
år 1925 lämnade detta jordiska, hann han likväl göra en
betydande insats i den svensk-finska dramatiken, och bland hans
dramatiska alster är Den stora rollen, som Stadsteatern
nu upptagit, det fullödigaste. Som bakgrund för handlingen har
han valt den i Finland så orosfyllda tiden — år 1918 — då
revolutionens spöke ingav skräck, då »de röda» med våld sökte
tillskansa sig makten. Men ytterst varsamt och försiktigt och
utan något partitagande har författaren snuddat vid de
politiska spörsmålen. Någon politisk tendens märker man sålunda
inte. Vad som intresserar är några av personernas karaktärer,
som tecknats med säker hand. Karaktärstolkningen är också
Runar Schildts starkaste sida. Armas Fager är den mest
in-ti esseväckande av de gestalter, som träda oss till mötes i
dramat, och hans mest utmärkande karaktärsdrag är en egoism,
som verkar sjuklig, ett storhetsvansinne. Även åt Hagert,
Fagers vän och »vapenbroder», har författaren förlänt en
helgjuten gestalt. Pjäsens innehåll torde för övrigt vara bekant sedan
Dramatiska teaterns uppförande av densamma.
I Gösta Cederlunds regi har »Den stora rollen» fått en
värdig inramning. Åt de rödas förbitågande i första akten kunde
dock ha givits större dramatisk effekt. John Ekman är en
alldeles ypperlig Armas Fager, det är möjligen hans bästa
rollskapelse hittills. Hans sträva röst och hela hans uppträdande
gå i god samklang med den barskhet och brutalitet, som
författaren inlagt i replikerna. Lika bra är Knut Pehrson som
Hagert. Hans torra hosta och bräckliga yttre röja den
lungsjuke och dödsdömde, han är ibland bitter men ibland också
tacksam för det, som varit. Ett hårt och strävsamt liv har
gjort Fagers hustru gammal och böjd, men i Hilda Castegrens
gestalt verkar hon alltför gummaktig vid sidan av maken.
Hennes spelsätt är emellertid höjt över varje anmärkning.
Lill-Tollie Zellman är i några av scenerna bra men i stort sett
alltför stereotyp för att verka naturlig. Brita Öberg är ännu
mindre till sin fördel, i det hon alltför mycket forcerar sitt
spel. Med sin milda behagfulla röst tolkar Anna Norling
moderskärleken på ett fint och sympatiskt sätt. Om Leo Golowin,
Nils Ohlin och Fritiof Billquist kan ej sägas annat än att de
ha bra masker och lyckas i sin avsikt att verka rödgardister.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
