Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
............................................. SCENEN .HmiiiiiiiuiuiimmiiuiimiuHiiiiiiiiimiiHimHimiiiiiiHiHimiuiiiiuiiiMiiiiiimuiuuiimiiuiiuiii»
BADORTSDRAMATIK I FEBRUARI
Av ARTUR MÖLLER
Uiarin Svanström ocf ’cfofn Qjrunius
som fru ffCedman ocf} grosshandlare Svensson i Stötmånad
Ålmberg & Preinitz, foto.
Rötmånaden är stora sjöormens månad, men tydligen
även Lindorms. Han har tagit sig friheten att skriva en
pjäs, som består av en akt komedi, en akt tragedi och
en akt fars — dock samtliga med ingredienser även av
de andra sorterna. Precis som verkliga livet. Men nu
är det ju så, att man av konsten kräver mera stil än av
verkligheten, varjämte man av en teaterpjäs väntar en
stegring, som kommer oss att glömma vårt vardagsödes
vanligen sjunkande kurva. Tyvärr kan man befara, att
hur lyckligt slutet än är tillrättalagt för de agerande i
Rötmånad, kommer det att visa sig olyckligt för
stycket.
Detta tyvärr kommer ur ett uppriktigt hjärta. För
egen del skulle jag önska »Rötmånad» en solid
framgång. Den innehåller ett ej ringa mått av kvickhet,
ärlighet, levnadsvisdom, älskvärdhet, människokännedom.
Den står på en högre intelligensnivå än det övervägande
flertalet av de importerade lustspel, som göra succés även
hos oss. Erik Lindorm kan som dramatiker vara en
smula valhänt och även nonchalant, men han är varken
flack eller flabbig. Han förblir något för sig.
Blir »Rötmånad» ingen succés, så är det i varje fall
inte John W. Brunius’ fel. Han har både som regissör
(märk andra aktens ypperliga interiör med kungaparets
porträtt!) och skådespelare gjort en utmärkt insats. Hans
medelsvensson sådan denne manifesterar sig i
seglar-mössa på badorter, var en typ som vittnade om många
somrars kärleksfulla studier på Utö och annorstädes.
Vid sidan av Brunius sätter jag Mathias Taube högst
bland svärdsidans representanter. Hans ungdomligt
jovialiske lektor blev inte mindre sympatisk genom sitt sätt
att tala. Det var första gången jag hörde vederhäftig
skånska, sådan den talas av bildade personer, från en
Stockholmsscen. Att ett landskap med tiondedelen av
rikets befolkning talar en säregen dialekt har ju ansetts
som eij outtömlig komisk tillgång, vilken revyförfattarna
ingalunda fått ha i okvald besittning; inte ens Tor
Hedberg har ansett sig ha råd att låta den ligga. Taube
skilde sig emellertid från sina föregångare genom den
goda smaken att även på denna punkt karrikera ytterst
lätt, och sin insikt, att det väsentliga varken ligger i
diftongerna eller »skorrningen» utan i den godmodiga
accenten.
Den manliga huvudrollen på Vårbacka spelas ju
emellertid av Edvin Adolphson som bankir Rammer; figuren
är rätt löst skisserad av författaren och behäftad med
den lilla otrevligheten att avslöjas som brottsling just
då den har börjat bli sympatisk för publiken. Adolphson
gav emellertid ett snitt åt sin bankir, som fullt förklarade
hans framgångar hos könet — även dess så sentimentalt
anlagda representanter som Eva Atterling i Inga
Tidblads gestalt Att det unga paret efter att ha funnit
varandras hjärtan i månskensnatten börjar rekapitulera sin
barndom i stället för att övergå from sounds to things,
må vara äkta svenskt — men lite mera glöd, koketteri,
temperament skulle nog ha gjort doktorinnan Atterling
verkligare för oss.
På Karin Sivanströms realitet behövde man däremot
inte tvivla; hon gör här en av sina allra bästa typer,
och det vill ju inte säga litet! Hennes guppande,
skrockande och kvittrande kunde ibland framkalla illusionen,
att Emma Meissner gjort en rentrée på sin gamla scen.
Gonstance Gibsons lektorska verkade väl mera asketisk
än nöden krävde, medan Elsa Lundquist ganska väl
se-kunderade sin man i den uppgörelse, som utgör styckets
kulmen. Hugo Björne — som för övrigt i denna roll
erinrade om Torsten Hammarén — och Nils Wahlbom
hade den föga avundsvärda uppgiften att framträda
sedan denna passerat, Wahlbom därtill i en ganska
osannolik framtoning.
Om man måste erkänna att författaren något
lättvindigt »skilt sig från uppgiften» bör det samtidigt fram-
v
Restaurant Riche
STOCKHOLM
J3unc f — Q) iner — Souper
Q)ans varje Onsdag ocf) JBördag.
Un tim ocf) e (eg an t festvåning rekommenderas för
föreningar, säffskap ocf k(u66ar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
