Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidan av sitt förnekande av den objektiva verkligheten,
även har en mera allmänfattlig och prisvärd sens moral:
den att man bör lämna sin nästa i fred.
Pjäsen var förträffligt uppsatt av Ernst Eklund; var
den italienska lokalfärgen något för diskret i
rumsinteriö-rerna så kom den väl till sin rätt i några av maskerna
och i tredje aktens skvallerscener, där sällskapet som en
gåsflock rusade fram och tillbaka, en bild av allmänna
opinionen. Själv gjorde också direktören sin nervöse
enstöring utan överdrift; vulkanen kom aldrig till utbrott,
men man förnam det sprängande trycket. På ett lika högt
plan stod Elsa Baudes framställning av styckets kanske
viktigaste och ömtåligaste roll; här lura fallgropar på
bägge sidor, men hennes blida, fina och försynta signora
Ponza borde verkligen kunna sätta myror i huvudet även
på den mest självsäkre psykiatriker.
Den tredje personligheten i pjäsen är Lamberto
Lau-disi, författarens språkrör, spelad av Sture Baude;
kanske med något för understruket koketteri i handrörelser
och mimik, men med glittrande spjuveraktighet och
klipskhet, i varje fall en konsekvent genomförd romersk typ.
De övriga figurerna i stycket äro profanum vulgus —
representanter för de 99 procent av mänskligheten som
snoka i andras angelägenheter och inbilla sig att två
gånger två gör fyra. Mest trovärdiga av dem verkade
väl Ragnar Örnberger som rådmannen och Lotten Olsson
som hans maka men mera nöjsamt var paret Sirelli,
spelat av Signe Wirff och Nils Lundell. Ett par bra
exponenter för vad man kunde kalla sensationshyenor
gjorde Olga Adamsen och Emy Albin. Med Stina Seelig
och Karin Granberg synes teatern ha fått ett välbehövligt
tillskott av ungdomlig kvinnlig fägring.
Men Sture Baudes hånskratt vid aktslutet ljöd ödsligt
och gav intet eko i salongen. Och det är dock där man
vill skratta på en komedi — på nittonhundratalet
liksom i föregående sekler...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
