Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppsala, publiken har varit så gott som fulltalig hela
tiden och om dess tacksamhet är redan vittnat.
Att Aleksis Kivi skulle stå sig slätt i konkurrensen med
August Strindberg är självklart, diktartitanens skugga
kastades också över chåteau’et den februarikväll, då
Studenternas teaterförening försökte sig på två pjäser av
finnen. Vilket är mest pekoral: att två bondpojkar som
äro fiender med varandra tala om »hatets kalla
andedräkt» eller att en lagårdspiga karaktäriserar sitt
mjölk-ningsjobb med, att hon »låter livets vita värme sila genom
fingrarna»? Säkert är det alldeles otroligt alltihop. I
litteraturen talar ibland »folk» på det sättet, och då är
det litet svårt att hålla sig allvarsam.
Teaterföreningen hade plockat fram ett stycke litteratur
i den genren, Natt och dag, där artificiellt bondfolk
samtalade i ideliga metaforer och med lyrismen stående
kring munnen som andedräkten en kall dag. Det blev
också kusligt parodiskt det hela, och artighetsapplåden
vid pjäsens slut ekade spöklik. Tur hade man däremot
med den andra Kivipjäsen, Förlovningen, som
spelades i en synnerligen medryckande sällskapsspelston och
där de agerande voro mycket bra, främst kand. Berglund.
Bland den fåtaliga publiken satt prins Sigvard — och
drömde om nya premiärer?
Den i mycket misslyckade Kiviaftonen ger en anledning
att uttala en vördsam förhoppning, att föreningen till
härnäst använder de duktiga amatörskådespelare, den har
lyckan förfoga över, till verkligt intressanta uppgifter.
Kan man ej få se den skickliga fru Appellöf i en »stor»
roll? Och vart har fröken Granlund tagit vägen?
Och va‘rför äro inte vederbörande litet mer modärna
av sig? Stockholmsstudenterna annonsera just i dessa
dagar sådana pjäser som »Själens teater» av Jewreinow
och Georg Kaisers »Juana». Säkerligen kunde doktor
Taube och hans »trupp» visa Stockholm, att Uppsala ej
ligger efter! Vi ha ännu inte glömt den styva regien i
»Disa» och S:t Niklasspelet...
LANDSORTSÄRTIST HAR ORDET OCH
FÅR REPLIK
Till sist ett par ord om en sak, som faller utanför ramen
av denna artikel. Scenen har i anledning av min
teaterkrönika i nummer 5 erhållit ett längre inlägg från en
»Landsortsartist», vilket kanske kräver ett omnämnande.
Det hela är ingenting annat än en apologi för hr Olof
Iiillberg och dennes senaste misslyckande med Mäster
Olof— den anonyme insändaren upplyser, att »dir. H.
offrat en större förmögenhet på landsortstatern än övriga
nu resande direktörer», att Mäster Olof inte går, »som
ingenting gör nu i landsorten», att »alla tidningar kastat
sig över honom bara därför att han inte i oändlighet kan
skaffa pengar till det tvivelaktiga nöjet att ge skådespel
åt landsorten. Skall en teaterdirektör stjäla eller vad är
meningen?» Till slut får min enkla signatur veta, hur
dum jag är som vågat uttala en förhoppning, att den
förtjusande fröken Ryding snart måtte få en roll, som
passar hennes temperament och talang. Man skall kunna
allt, docerar »Landsortsartist», och »vad inte man kan,
bör man genast lära sig, om det också fordras arbete
och träning därtill.»(!) (Där fick den söta fröken
Anna-Lisa!) Att jag är »överlägsen och ovederhäftig» och att
»Landsortsartist» spelat i Uppsala »för välbesatt salong
och tegeistrad, applådvillig, ja, helt enkelt förtjusande
publik», men att den föreställningen gudskelov ej
bevistades av den förfärlige Pir Ramek, detta är slutklämmen
i »Landsortsartists» insändare.
Svaret på denna salva har ju »Landsortsartist» benäget
själv givit. Om man »spelar» ett mästerverk så
jämmerligt, att t. o. m. publik uteblir, är det ingenting att göra
annat än att låta bli. Det torde vara »meningen»! Denna
signatur beklagar mycket hr Llillberg; som jag förut sagt
är hans vilja att hålla den stora repertoaren berömvärd,
men något kunnande är också av nöden.
Jag kan ej neka mig nöjet att citera för »Landsortsartist»,
vad landsorten anser om hr Hillbergs senaste tilltag
(efter Mäster Olof). Så skriver doktor Hugo Swensson
i Skara Tidning bl. a.:
Inför Olof Hillbergs tilltag att spela sådana saker som i höstas
Graven under Triumfbågen och nu Strindbergs Fröken Julie
känner man stark lust att yrka på ännu ett slag av
restriktioner, nämligen dramatiska. Det är på tok, att vem som helst
skall få spela vad som helst. Eljest är man ju van vid, att
vederbörande ha någon aning om hur högt vingarna bära,
men herrskapet H. tycks inte ha en aning om sin synnerligen
markerade begränsning. Att lägga en kritisk måttstock på en
föreställning som denna skulle vara en överflödsgärning, helst
som hr H. genom sin grovt smaklösa reklamaffisch själv trätt
utanför det konstnärligas råmärken. Det är en oförsynthet mot
vår störste dramatiker, vars hänsynslösa ärlighet visserligen
ibland lade honom råa glosor på tungan, att locka folk till hans
stycken genom förstuckna löften om något »svinaktigt».
Publiken var glädjande nog fåtalig och bifallet det mest tveksamma
och matta, som undertecknad någonsin vet sig ha hört på en
teater. Hedrande!
Att »Landsortsartist» (trots att »ingenting går i
landsorten») hade en så talrik och förtjusande publik här, är
kanske smickrande för Uppsala, och jag beklagar i så
fall, att jag ej var där (om jag nu inte ändå var det,
vem vet!)
Och så ett allvarligt ord, hr dir. eller fru
»landsortsartist»! Landsorten är i behov av stöd från kritikens och
publikens sida, det är sant och alldeles riktigt, den ärliga
viljan och entusiasmen böra mer än hittills uppskattas,
man kan ej fordra »stor» teater genast, försöket kan vara
lika lovvärt, det gör ej så mycket om man litet förlyfter
sig, bara man vågar något, men den seriösa teatern och
den sceniska konsten överhuvudtaget är något alltför stort
för att hur mycket som helst få dragas ned av ohjälpligt
dilletanteri och den absoluta okonstnärligheten. De
mycket duktiga skådespelare och skådespelerskor, som vi i
landsorten alltjämt och trots allt ha förmånen att få se
och höra — några har jag haft nöjet att under årens
lopp presentera bl. a. i dessa spalter — de instämma
säkert i dessa synpunkter. Landsortsteatern bör ej längre
få vara landsort i den nedsättande betydelsen. Och då
måste kritiken, hur pinsamt det än kan kännas att göra
det, säga sin ärliga, av ingenting annat än intresse för
teatern dikterade mening.
Uppsala i mars 1928. Pir Ramek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
